I december förra året beslutade Skurups kommunfullmäktige att man skulle införa ett förbud för både elever och personal att bära slöja i kommunens skolor. Då fanns det totalt fem elever på skolorna som bar slöja. Nu är siffran tjugo. Antalet elever med slöja har alltså ökat med 400 procent efter att förbudet infördes.

“Jag tolkar det som att man är stolt över sig själv och sin kultur. Att man bestämmer över sig själv och sin kropp. Jag har ingen synpunkt på det”, säger Mattias Liedholm, rektor på kommunens största skola, som har vägrat implementera förbudet till TT.

Hela debatten om slöjans vara eller icke-vara i svenska skolor är ironisk. De som är för ett förbud säger sig gärna värna om kvinnors frihet och att elever inte ska tvingas bära något de inte vill. Samtidigt anser de det vara helt okej när politikerna bestämmer vad eleverna inte får bära.

Det kan finnas många anledningar till varför en person bär slöja. Om någon har sagt till henne att hon måste ha slöja på sig är det givetvis fel på samma sätt som det är fel om en man kräver att hans fru ska ha kort kjol på sig (eller för all del om han kräver att hon aldrig ska ha kort kjol). Att bestämma vad man ska ha på sig bör vara varje individs val och inget som varken någon självutnämnd patriark eller klåfingriga politiker ska lägga sig i.

Att ett antal elever på Skurups skolor som tidigare inte burit slöja tar på sig den, nu när den blivit förbjuden, kan inte ses som annat än en aktiv protest mot kommunens beslut. Det visar i så fall också att de som i den allmänna debatten inte tillskrivs någon egen handlingsförmåga mycket väl är kapabla till politiska protester. Vi har sett samma sak hända i Frankrike och Danmark – två länder där nationella förbud mot att bära heltäckande slöja har införts och där förbuden har lett till att många, även personer som i vanliga fall inte bär slöja, har gått ut och demonstrerat och tagit på sig slöjor i solidaritet med de kvinnor som förvägras att bära den.

Av Sveriges 265 kommuner är det hittills två stycken, Skurup och Staffanstorp, som har röstat igenom någon form av förbud mot slöja eller huvudduk. Fem kommuner har röstat emot ett sådant förslag och i 17 kommuner är frågan ännu inte avgjord. Egentligen är det märkligt att förbud mot slöja i skolan överhuvudtaget diskuteras eftersom sådana förbud enligt Skolverket strider mot såväl den svenska diskrimineringslagen som Europakonventionen. Å andra sidan har Europakonventionen inte hindrat andra EU-länder från att införa förbud.

Att värna kvinnors rättigheter och motverka varje form av förtryck eller hedersvåld bör vara en självklarhet i varje demokratiskt samhälle. Men förtryck löses inte genom att vi ersätter det med ett annat förtryck. Det löses genom samtal och diskussioner och, i de fall då det redan gått alldeles för långt, genom polisanmälningar – men då måste det finnas tydliga tecken som visar att det verkligen handlar om förtryck. En slöja blir inte automatiskt ett uttryck för förtryck bara för att rasistiska eller auktoritära politiker har bestämt att den ska vara det.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.