Två ungdomar. Så många har hittills fått ett permanent uppehållstillstånd genom att de har uppfyllt kraven i den nya gymnasielagen som röstades igenom för ett och ett halvt år sedan, rapporterar Sveriges radio. Enligt lagen ska de som sökte asyl före den 24 november 2015 och fick vänta i minst 15 månader på sitt första avslag, samt fortfarande var under 18 år när det första avslaget kom, kunna få ett tillfälligt uppehållstillstånd på 13 månader. Det tillfälliga kan sedan förlängas om personen påbörjat en godkänd utbildning och slutligen bli permanent om man sex månader efter gymnasiet fått ett fast jobb eller minst två års anställning. Steget till att få ett permanent uppehållstillstånd är alltså väldigt långt för många av dessa ungdomar. Miljöpartiet har nu visserligen föreslagit att även de som har fått en provanställning ska kunna få chans till permanent uppehållstillstånd. Men vare sig Socialdemokraterna eller Liberalerna håller med vilket gör att det knappast lär bli verklighet.

Hur många ungdomar som är födda i Sverige kan uppvisa ett fast jobb sex månader efter gymnasiet? Jag tror inte att det är speciellt många, även många så kallade ”enkla jobb” kräver numera en universitetsutbildning. De jobb som erbjuds för ungdomar är i allmänhet timanställningar eller tillfälliga vikariat. För dem som har kommit hit när de är i 16–17-årsåldern är det givetvis ännu svårare eftersom de ligger efter när det gäller till exempel språkkunskaper. Det kommer säkert bli fler än två personer som får permanent uppehållstillstånd genom gymnasielagen vad det lider, de allra flesta läser fortfarande på gymnasiet, men jag tvivlar på att det kommer bli speciellt många.

Den stora frågan är dock varför möjligheterna för flyktingar att så småningom få permanent uppehållstillstånd över huvud taget ska vara kopplat till jobb. Det finns ingenting i FN:s flyktingkonvention som talar om arbete, tvärtom ska det vara en garanti för att alla människor – oavsett härkomst, sysselsättning eller religion – ska ha samma rätt till asyl om de hyser en välgrundad fruktan för att bli förföljda om de återvänder. Flyktingskapet ska inte bygga på det orättvisa lotteri som utgör arbetsmarknaden.

Det är inte bara när det gäller ensamkommande ungdomar som arbete används som en grund för asyl. Sedan den ”tillfälliga lagen” (som nu ser ut att ha blivit permanent) började gälla så är alla uppehållstillstånd som regel tillfälliga, de kan dock omvandlas till permanenta om personen kan visa att den kan försörja sig. Även när det gäller familjeåterförening spelar arbete och försörjning in – den som vill återförenas med sin familj måste kunna visa att den kan försörja både sig själv och de familjemedlemmar den önskar ta hit.

Att man börjat använda arbete som en grund för asyl är djupt problematiskt, inte bara för att det gör det så oerhört svårt att få ett permanent uppehållstillstånd utan också för att det sänder en signal om att det bara är den som arbetar och kan försörja sig som har gjort sig förtjänt av skydd. Den som inte kan, orkar eller vill arbeta har inget att göra i Sverige. Det är en kall, instrumentell syn på människor som reducerar oss till arbetsenheter istället för individer. Istället för fria individer blir vi kuggar i ett hjul. Det är fullständigt ovärdigt ett rikt land som Sverige att ställa så hårda krav på människor som kommit hit på flykt.