Glöd

Ett nej ska vara ett kanske

”Ett nej ska vara ett nej”, är en mening som upprepats till leda av politiker från såväl höger till vänster så fort de fått frågor om migrationspolitiken. Tydlighet efterfrågas. Det ska vara ordning och reda. 

Det är också detta som Henrik Malm Lindberg, författare till rapporten ”De som inte får stanna” som ges ut av Delegationen för migrationsstudier (Delmi), tagit fasta på. Enligt honom finns det ett antal lagar som ”ger otydliga signaler” till personer som fått nej på sin asylansökan, till exempel gymnasielagen och möjligheten till ett så kallat spårbyte – alltså att den som är på väg att få avslag på sin asylansökan kan byta spår och ansöka om arbetstillstånd istället om hen har ett jobb. 

Men vänta nu … är det inte bra att människor får en andra chans? Migrationssystemet ska ju, förutom att vara effektivt, också vara rättssäkert och humant. Ja, däri ligger kanske dilemmat. Det som är effektivt är inte alltid rättssäkert. I en demokrati måste det finnas möjlighet att överklaga beslut, det måste finnas utrymme för speciella omständigheter och om en myndighet har betett sig på ett ofördelaktigt sätt för den enskilde, till exempel att handläggningen har tagit orimligt lång tid, måste lagstiftaren försöka se till att felet repareras (som i fallet med gymnasielagen). Det som är effektivt är heller inte alltid humant. Allra effektivast hade förstås varit att tvångsutvisa alla som fått avslag, men de flesta inser att det inte är speciellt humant. 

De här så kallade målkonflikterna diskuteras en del i rapporten, men de åtgärder som föreslås handlar framför allt om att göra migrationsprocessen mer tydlig och effektiv. Man hade förstås kunnat fråga sig vad begreppet human innebär i sammanhanget och om det verkligen är humant att utvisa människor till några av världens farligaste länder, men den frågan lämnar Henrik Malm Lindberg nästan helt därhän.  

Möjligen kan man se det som att han tar upp humanitetsaspekten när han flera gånger återvänder till att detta också skulle vara det bästa för de asylsökande. Exempelvis avslutar han med att skriva: ”Det är av yttersta vikt att politiken är tydlig för de som ska implementera den, framförallt för de som söker sig till Sverige med förhoppning om att få stanna.” Vidare menar han att återvändande, istället för integration, bör vara i fokus redan i början av asylprocessen – som om detta vore det mest självklara och naturliga. Även detta menar han är för de asylsökandes bästa och slås fast utan att han ens har intervjuat några asylsökande. Min gissning är dock att de allra flesta asylsökande skulle välja ett diffust och svårbegripligt system som ändå ger ett visst hopp framför ett system som är rakt och enkelt men där chansen att få stanna är betydligt mindre.

Det grundläggande problemet med asylpolitiken är inte att den är otydlig, det är att den är alldeles för snäv. I ett stenhårt och inhumant system kommer människor alltid att försöka hitta luckor. 

Humanism. 

“Ordning och reda.”

Glöd · Debatt

”Poänglöst att koppla befolkningsfrågan till ekofascism”

Terroristen Brenton Tarrant, som mördade 51 människor 2019 i två moskéer i Christchurch på Nya Zeeland kallar sig själv ekofascist.

Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan riktas mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga, skriver Anders Sirén i en slutreplik på Valdemar Möllers inlägg i debatten om befolkningsfrågan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

· Debatt

”Vilken agenda har de som oroar sig för befolkningsökning?”

Är befolkningsfrågan en klimat- och miljöfråga och hur ska den i sådant fall hanteras? Det är viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vilken deras agenda är, svarar Valdemar Möller Anders Sirén.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.