Glöd · Ledare

Skrämmande tecken i tiden

Oikos betyder hus, hem eller familj på grekiska. I Sverige är det namnet på en förening för svenska ekologer (ordet ekologi kommer för övrigt från oikos). Men det används nu också som arbetsnamn för den nya konservativa tankesmedja som SD:s chefsideolog Mattias Karlsson har satt ihop tillsammans med personer som den frispråkige rabbinen Dan Korn, debattören Malcom Kyeyune (en gång i tiden vänsterpartist men på senare år allt mer brunhöger) och den norske forskaren och medlemmen av Nobelpriskommittén Asle Toje. Dessutom har de fått draghjälp av Naweed Khan som är vd för Storbritanniens konservativa tankesmedja New direction.

Så vad ska denna nya tankesmedja ägna sig åt? Är det klassiskt konservativa frågor som att vi ska vårda miljön och inte förlita oss för mycket på tekniken? Nej, jag skulle inte tro det.

”Jag tror att frågan om …” börjar Asle Toje och drar efter andan innan han yttrar det som alla väntat på: ”… invandrarbefolkningen. De som har kommit, ska de fortsätta leva som de gör nu eller ska man försöka skapa en större grad av nationell enhet?”

Att en tankesmedja ledd av SD tycker att färre invandrare är viktigare än allt annat var förstås ingen högoddsare. Men vad som är otäckt är hur allt fler med åsikter till höger på den politiska skalan formerar sig kring detta och ser det som den politiska kärnan, gärna i kombination med abortmotstånd och fokus på hårdare tag. Vi har under det senaste året sett hur M och KD har närmat sig SD alltmer. Debattörer som tidigare mest ägnat sig åt andra frågor, som Ann Heberlein eller Katerina Janouch, har de senaste åren sett som sin mission att predika hur Sverige kommer gå under som en följd av invandring och islamifiering. Vad en tankesmedja kan göra, som är svårare för enskilda bloggare och twittrare, är dock att ge dessa unkna åsikter en aura av expertis och trovärdighet. Det är knappast en slump att de redan har rekryterat en högt uppsatt forskare som Asle Toje.

Jag tror i värsta fall också att Oikos kan bidra till att M, KD och SD svetsas samman alltmer, att de verkligen blir det där konservativa blocket som Jimmie Åkesson drömmer om.

Under 1800-talet bildades många olika förbund, till exempel Götiska förbundet och Manhemsförbundet, som försökte slå mynt av svenskarnas patriotism och fosterlandskärlek. De fick stark draghjälp av författare som Erik Gustaf Geijer och Verner von Heidenstam, vilket kan jämföras med hur populära influencers hjälper fram dagens konservativa.

Inte bara i Sverige utan i de flesta europeiska länder växte nationalismen under den här tiden, något som till slut kulminerade i Nazityskland. Efter andra världskriget ökade internationalismen och globaliseringen, men nu är pendeln på väg att slå tillbaka igen. Det är i detta sammanhang jag tror att vi behöver se Oikos. Som ett av många led i hur nationalisterna försöker etablera ett nytt paradigm.

Det är långtifrån säkert att Oikos kommer få något stort genomslag och påverkan på samhällsdebatten, allt handlar om hur väl de spelar sina kort och hur bra motståndarna är på att syna dem. Men det är utan tvekan ett tecken i tiden att det här växer fram just nu. Om man även blickar ut över Europa är det tydligt att de främlingsfientliga partierna vinner alltmer terräng och bildar nya allianser. Därför är det kanske viktigare än någonsin att det skapas andra visioner, framtidsberättelser som inte vilar på det snävt nationalistiska.

Striden om världsbilderna har bara börjat.

Sara Parkman, som visar att man inte behöver vara en konservativ sverigedemokrat för att älska svensk folkmusik. Nu har hon dessutom fått DN:s kulturpris.

Sverige har de största inkomstklyftorna i Norden.