Ska man hitta ett politiskt laddat ord som kan sammanfatta det senaste decenniet så ligger kanske ”extremism” nära till hands. Vänsterextremister, högerextremister, djurrättsextremister, muslimska extremister och så vidare – sällan har väl ett ord använts så flitigt inom alla läger. Men vad betyder det egentligen?
Den frågan ställs på sin spets i ett väldigt uppmärksammat förtalsmål mellan den före detta kommuntoppen i Göteborg Ann-Sofie Hermansson och de muslimska debattörerna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi.
Bakgrunden är ett arrangemang där filmen Burka Songs 2.0 skulle ha visats och där Abdullahi och Doubakil skulle ha deltagit i en efterföljande paneldebatt. Arrangemanget stoppades dock från att äga rum i kommunens lokaler eftersom man ansåg att diskussionen skulle bli ensidig. Ganska snart skrev också Hermansson flera inlägg på sin blogg där hon bland annat anklagade Abdullahi och Doubakil för att vara ”extremister”. Nu har de båda stämt Hermansson för förtal.
Det är till att börja med två frågor som rätten ska ta ställning till. Dels om uppgifterna som spridits av Hermansson är negativa för dem som känner sig förtalade, dels om de är tillräckligt offentliga för att de ska kunna tåla att bli utpekade. Slutligen, om rätten kommer fram till att de är tillräckligt offentliga, så ska de även bedöma om uppgifterna är sanna eller inte.
För att kunna avgöra det sista måste man också definiera vad det är att vara extremist. I SAOL definieras extremism som ”extrem åskådning eller rörelse”. Det läggs inget värde i definitionen, men för den som har följt den politiska debatten är det tydligt att extremism de senaste åren nästan alltid används i en negativ kontext, ofta kopplat till terrorism.
Juristen Silas Aliki som företräder de två kvinnorna har i en intervju med DN inte velat svara på om de är sant eller ej att Abdullahi och Doubakil är extremister, eller ”extrema röster”. Kanske för att det är ett så svårdefinierbart begrepp. Å ena sidan tror jag att Abdullahi och Doubakil skulle gå med på att de är extrema såtillvida att de vill se ett radikalt annorlunda samhälle. Men jag tror inte de accepterar Hermanssons sätt att använda extremism och de konnotationer ordet är tänkt att väcka hos läsaren. För att avgöra om det är sant eller ej menar jag därför att rätten både måste definiera vad ordet verkligen betyder men också hur det används i den politiska debatten.
Ur ett vidare perspektiv tror jag det är viktigt att vi som står för att vi vill se ett annorlunda samhälle vågar ifrågasätta användningen av just ordet extremism. Hur ord används gör nämligen något med verklighetsuppfattningen hos människor. När ett ord som extremism bara används i negativa sammanhang uppmanar det indirekt folk att inte sticka ut, att rätta in sig i leden, att inte våga tänka annorlunda. Extremism är också bara extremt i relation till någonting annat. Om SD:s fascistiska tankar blir norm i Sverige, vilket de redan är på god väg att bli, kommer till exempel allt som ifrågasätter deras sätt att dela upp människor betecknas som extremt. Den dagen blir jag gärna kallad extremist.
Biokol, som gör att koldioxid stannar i marken istället för att släppas ut i atmosfären, blir tillåtet inom ekoodling.
Den obefintliga vintern (i alla fall i södra Sverige).
