Sedan ett decennium tillbaka pågår det en konflikt om Göteborgs skärgård. Försvaret vill starta upp ett amfibieregemente i skärgården och öka antalet skjutdagar från nuvarande 20 dagar till 115 dagar och 70 nätter om året samt stora internationella övningar när som helst. Det är ett problem inte bara för de boende på öarna och alla turister utan också för miljön och djurlivet. Ett så stort antal skjutningar skulle medföra omfattande utsläpp av bly, i skärgården finns dessutom stora naturreservat och fågelskyddsområden.  

Trots att ärendet har legat på regeringens bord sedan 2012 har fortfarande inget beslut fattats. På Folk och försvars rikskonferens i Sälen nyligen meddelade dock försvarsminister Peter Hultqvist (S) att han ställer sig bakom försvarsberedningens förslag om att öppna upp ett antal nya regementen, bland annat i Göteborg. Det skulle kunna tolkas som att den långdragna konflikten är på väg att ta slut och att försvaret kommer få sin vilja igenom. 

Det är i så fall inte oväntat, men inte desto mindre sorgligt. Att försvarets resurser måste öka har närmast blivit ett axiom i Sverige i dag, en sanning som inte går att ifrågasätta. När man frågar om varför bemöts det oftast med något luddigt uttalande om ”oroligheterna i omvärlden” eller ”Rysslands aggressivitet”, trots att det fortfarande inte finns någonting som pekar mot att Ryssland (eller någon annan stat) skulle ha något intresse i att anfalla Sverige.

Redan i dag satsas orimligt mycket pengar på försvaret, men efter år 2030 kan så mycket som åtta procent av statens totala utgifter satsas på militären. Detta i ett läge när det behövs mer pengar på nästan alla håll i välfärden och det behöver göras stora satsningar för att vi ska kunna ställa om Sverige till ett fossilfritt land. Men det är som att försvaret står över allt sådant. Inget riksdagsparti vågar på allvar kritisera och ifrågasätta vad vi egentligen ska ha försvaret till och hur mycket det får kosta. 

Men försvarsdiskussionen handlar inte bara om pengar. Det handlar också om människors rätt att själva välja vad de ska göra med sina liv, förutom en ökad budget vill Hultqvist också att antalet värnpliktiga ska öka och det är även en av punkterna i Januariavtalet. Det kommer sannolikt innebära att unga människor som inte alls är intresserade av att leka krig och som avskyr vapen ändå ska tvingas till det. Det handlar om vår miljö, om vår neutralitet och om vår rätt att röra oss fritt. Exemplet i Göteborgs skärgård visar på hur militären i stort sett kan ockupera ett stort område. De boende kommer inte längre kunna röra sig lika fritt som tidigare och det är frågan hur många som ens vill bo kvar när grannskapet mer och mer kommer likna ett krigsområde.

Det är dags att fler höjer rösten mot försvarets upptrappningar, snart är kanske din egen bakgård ett skjutområde. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.