Sedan ett decennium tillbaka pågår det en konflikt om Göteborgs skärgård. Försvaret vill starta upp ett amfibieregemente i skärgården och öka antalet skjutdagar från nuvarande 20 dagar till 115 dagar och 70 nätter om året samt stora internationella övningar när som helst. Det är ett problem inte bara för de boende på öarna och alla turister utan också för miljön och djurlivet. Ett så stort antal skjutningar skulle medföra omfattande utsläpp av bly, i skärgården finns dessutom stora naturreservat och fågelskyddsområden.  

Trots att ärendet har legat på regeringens bord sedan 2012 har fortfarande inget beslut fattats. På Folk och försvars rikskonferens i Sälen nyligen meddelade dock försvarsminister Peter Hultqvist (S) att han ställer sig bakom försvarsberedningens förslag om att öppna upp ett antal nya regementen, bland annat i Göteborg. Det skulle kunna tolkas som att den långdragna konflikten är på väg att ta slut och att försvaret kommer få sin vilja igenom. 

Det är i så fall inte oväntat, men inte desto mindre sorgligt. Att försvarets resurser måste öka har närmast blivit ett axiom i Sverige i dag, en sanning som inte går att ifrågasätta. När man frågar om varför bemöts det oftast med något luddigt uttalande om ”oroligheterna i omvärlden” eller ”Rysslands aggressivitet”, trots att det fortfarande inte finns någonting som pekar mot att Ryssland (eller någon annan stat) skulle ha något intresse i att anfalla Sverige.

Redan i dag satsas orimligt mycket pengar på försvaret, men efter år 2030 kan så mycket som åtta procent av statens totala utgifter satsas på militären. Detta i ett läge när det behövs mer pengar på nästan alla håll i välfärden och det behöver göras stora satsningar för att vi ska kunna ställa om Sverige till ett fossilfritt land. Men det är som att försvaret står över allt sådant. Inget riksdagsparti vågar på allvar kritisera och ifrågasätta vad vi egentligen ska ha försvaret till och hur mycket det får kosta. 

Men försvarsdiskussionen handlar inte bara om pengar. Det handlar också om människors rätt att själva välja vad de ska göra med sina liv, förutom en ökad budget vill Hultqvist också att antalet värnpliktiga ska öka och det är även en av punkterna i Januariavtalet. Det kommer sannolikt innebära att unga människor som inte alls är intresserade av att leka krig och som avskyr vapen ändå ska tvingas till det. Det handlar om vår miljö, om vår neutralitet och om vår rätt att röra oss fritt. Exemplet i Göteborgs skärgård visar på hur militären i stort sett kan ockupera ett stort område. De boende kommer inte längre kunna röra sig lika fritt som tidigare och det är frågan hur många som ens vill bo kvar när grannskapet mer och mer kommer likna ett krigsområde.

Det är dags att fler höjer rösten mot försvarets upptrappningar, snart är kanske din egen bakgård ett skjutområde.