2019 var på många sätt demonstrationernas år. Över hela världen, från Hong Kong till Chile till Irak och Iran demonstrerade människor mot förtryckarregimer och för en rättvisare värld. Protesterna möttes i regel av oresonligt våld från regeringarna och polisen. I Iran har ofattbara 1500 personer dödats, över 4800 har skadats och drygt 7000 har blivit arresterade (officiella siffror – det verkliga antalet är förmodligen ännu högre). Ändå fortsätter människor i Iran att protestera. Det säger något om hur oerhört illa läget är. 

De flesta bedömare är överens om att protesterna inte kommer att kunna rucka på den stenhårda iranska regimen. Samtidigt var det få för ett decennium sedan som trodde att Hossein Mobarak, som suttit som president i Egypten sedan 1981, eller Muammar Gadaffi, Libyens diktator sedan 1969, skulle kunna störtas. Det ska tilläggas att läget i de länder där protester ägde rum under det som har kommit att benämnas som den arabiska våren inte har blivit mycket bättre sedan diktatorerna avsattes. I de flesta av länderna har det gamla skräckväldet ersatts av ett nytt eller också har det utmynnat i inbördeskrig. Men den arabiska våren var ändå ett exempel på att det går att rucka på makten, även de mest hårdföra diktatorer är någonstans beroende av folket. Rädsla är ofta ett effektivt instrument för att hålla människor i schack, men när förtrycket blir så hårt att folk är beredda att riskera sina liv för att få till någon form av förändring så hjälper inte ens det instrumentet. 

Samtidigt som allt detta pågår gör Sverige… ingenting. Jo, man har givetvis fördömt nedskjutningen av det ukrainska flygplanet som orsakades av den iranska militären. Men i övrigt tassar man försiktigt på tå. För mindre än ett år sedan deltog dåvarande handelsministern, och numera utrikesministern, Ann Linde (S), i firandet av 40-årsjubileet av det islamiska styret i Iran på Irans ambassad i Stockholm. Hon har dessutom tidigare vid upprepade tillfällen försvarat Sveriges handel med Iran trots att det är en religiös diktatur där människor avrättas och där många stora företag har nära kopplingar till den iranska regimen. 

Detta innebär förstås inte att det är rätt att som USA hota med militärt våld eller att bryta mot internationell rätt genom att mörda en av landets högst uppsatta personer, på irakisk mark. Även om Quassem Soleimani var en fruktansvärd general som de flesta iranier är lättade över att ha blivit befriade från så har mordet på honom redan lett till att Iran har övergivit kärnenergiavtalet och det kan ha satt igång en våldsspiral som vi ännu inte kan överblicka. Sverige bör visa att vi inte tycker Trumps agerande mot Iran är acceptabelt. Men vi bör också visa att vi ställer oss bakom det iranska folkets kamp för befrielse. Om inte annat skulle det åtminstone kunna sända en signal till demonstranterna som gör att de orkar fortsätta protestera. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.