DEBATT. I samband med Folk och försvars konferens i Sälen aktualiseras frågan om ytterligare upprustning. Konferensen bortser från omöjligheten att militärt försvara en tekniskt utvecklad stat som Sverige. Det militära hotet mot miljön och klimatet är stort men tas inte på allvar.

Militärt motstånd mot en erövrare leder till katastrofal förstörelse, men inte via bomber utan av sammanbrott i samhällets alla funktioner, då en smart fiende saboterar kraftledningarna och gör landet strömlöst, mörkt och kallt, med tinade frysboxar, lamslagna datorer och kreditkort, vattenlöst och avloppslöst då pumparna stannat. Kampen för överlevnad överskuggar allt, och varje bidrag till världens klimatinitiativ försvinner.

Alternativet är att genast sluta demonisera grannar och använda resurserna till att bygga fredliga förbindelser, samarbete för klimatet och ömsesidigt beroende med det land som först utpekats som fiende. Fortsatt demonisering blir, som nu, bara till nackdel.

Media pekar lydigt på att omvärlden har militärutgifter på mellan 2 och 4 procent av BNP medan Sverige blott har 1 procent. Resonemanget innebär att en lågkonjunktur med lägre BNP automatiskt medför det önskade tvåprocentmålet. Och i en högkonjunktur måste militärbudgeten kanske fördubblas för att nå två procent. Detta sätt att räkna har inget med säkerhets- och försvarsbedömningar att göra. Och när ekonomiska sanktioner sänker Rysslands BNP ter sig rustningarnas andel av BNP högre, trots att rustningsbudgeten kan ha  minskat.

Konferenser och media tiger om de faktiska kostnaderna. Nato rustar för långt över 900 miljarder dollar i år, medan Ryssland rustar för 61 miljarder, mindre än Frankrike och fyra  andra länder. Budgetens kostnadsuppgifter avslöjar styrkeförhållandena och hotbilden faller samman till men för krigshetsare och vapenindustrier. 

Grunden för upprustningen är påståendet om Rysslands hot i Östersjöområdet, en parallell till att rysk aggressionspolitik sägs ansvara för annektering av Krim och krig mot Ukraina. Det är tyst om att kuppregimen i Ukraina 2014 inbjöd EU och Nato till landet, vilket skulle placera Rysslands flottbas i Sevastopol i ett Natoland. Svaret blev ryskt ja till krimfolkets önskan om återförening med Ryssland. Kievregimen anföll senare militärt östra Ukrainas rysktalande befolkning, efter att ha avskedat deras lokala ledare och förbjudit ryska som andra språk. Detta skapade utbrytarna. De fick militär hjälp av Ryssland, som ändå skapade Minskavtalen, vilka inte respekterades av Kievregimen men antogs som resolution av FNs säkerhetsråd.

Ryssland svarade alltså på kuppregimens åtgärder mot det egna folket, något som i andra fall  brukar uppröra Natoledningen. Men då stödde Nato kuppregimen. Ukraina har nu en ny regering som söker försoning. Men Sälenkonferensen ältar påstått ryskt hot vid Östersjön. Till vilken nytta? Tänk om! Använd försvarsbudgeten till försvar för klimatet!

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.