Hej Stefan Löfven, 

Jag har några frågor till dig, som jag hoppas att du kan besvara.

Jag har en vän, men det känns mer som att han är en bonusson till mig. Han är 19 år, gillar film och musik. Han är en fantastisk kock, har goda vänner, och är dessutom min sexårings stora förebild här i livet. Han är en sådan där varmhjärtad person som med mycket tålamod och mycket kärlek, likt en storebror kan lära min son både att spela tv-spel och hur man lagar det godaste riset.

Ja, tänker du kanske, det här låter väl fint – och ja – det är det.

Men det finns förstås ett stort MEN i den här historien. Min bonus-tonåring är född av en afghansk mamma. Han kom hit 2015 på flykt undan kriget. Han fick börja sin flykt redan som tioåring, då han blev hotad till livet av en maktgalen militärpolis som utnyttjat honom sen han var liten. Han flydde då till Iran. Jag kan bara föreställa mig hur det var att vara ensam i Iran, som tioårig hazar. Men så flydde han vidare några år senare och lyckades ta sig till Sverige. Han trodde att han hade kommit till ett tryggt land. Det har visat sig vara allt annat än tryggt.

När han kom hit sa personalen på boendet: ”Sköt dig nu, ställ inte till något bråk. Lär dig språket och de svenska reglerna. Låt bli knark och droger och andra olagligheter”. Han har följt deras råd. Men det vet ju vi, Stefan, att skötsamhet har ingen som helst betydelse för om man får stanna i Sverige eller inte. Det är bara ett lotteri, vad migrationsverket lämnar för beslut. Vilka skyddsskäl man har, eller hur man uppför sig, har ingen som helst betydelse. 
Att han har hot från den galna militärpolisen och sin egen familj, ja du vet Stefan, det är ju ganska lätt att bryta mot de shiamuslimska lagarna. Han har begått haram i deras ögon. Det är en dödssynd. Och som ateist är man heller inte längre välkommen tillbaka. Hedersvåldet i Afghanistan drabbar inte bara flickor, men vi pratar inte så mycket om det här i Sverige. Hur som helst, dessa fakta bryr sig inte migrationsverket om, de menar att han kan leva som internflykting i detta krigets land. Handen på hjärtat, det finns inget säkert ställe för honom någonstans i det landet.

Min bonuspojke har lidit helvetets kval; mardrömmar och ångest har förföljt honom. Han har fått god hjälp av psykiatrin här i Sverige, bra läkare och team som stöttat upp. Han har arbetat hårt för att bearbeta såren kriget orsakat honom. Han har skurit sig så djupt, jag kan knappt se hans ärr utan att vilja gråta. Jo, han slutade skära sig ett tag, men så kom det tredje avslaget. Ja. Du förstår nog vad som hände. Som han kämpat mot demonerna, och som vi har försökt att stötta och övertyga honom om att det inte kommer att hända honom nåt ont igen. Det är ju bara skitsnack, eller hur Stefan? För vi lägger pengar på att hjälpa en massa ungdomar med sviter från kriget – för att sedan dra undan mattan för dem och skicka tillbaka dem till helvetet på jorden. Efter tvångsdeportationerna från Sverige och tillbaka till Afghanistan är de dömda till att bli kanonmat. 

Min bonusson frågar mig: ”Varför gör Sverige så här emot mig? Jag har skött mig, lärt mig språket och vill börja jobba och betala skatt för att betala tillbaka till Sverige. Jag har fått mat, kläder och vård, och nu är det min tur att ge tillbaka till samhället. Hur kan det vara så, jag förstår inte, vad har jag gjort för fel?”

Jag frågar dig Stefan: hur kan det komma sig att den här killen inte får stanna? Han som gjort allt rätt, som har skyddsskäl då han är hotad i sitt hemland, och som dessutom har ett svårt självskadebeteende som han inte kan få vård för i sitt hemland? Varför kan han inte få skydd här, av oss?

Allt han vill är att skaffa sig en utbildning. Han pratar om att bli svetsare (ja, det där kanske du förstår bättre än vad jag gör. Jag tycker att han kan bli vad som helst, då han har ett fantastiskt läshuvud men jag vet, jag låter säkert fördomsfull när jag säger så. Inget fel på svetsaryrket), få ett jobb när han har alla licenserna klara och betala skatt. Ha en egen lägenhet och leva ett lugnt och bra liv. Ta körkort och så. Som vilken ungdom som helst i hans ålder. Med oss, sin svenska familj nära.

Nu är de drömmarna borta. Han ska utvisas till världens farligaste land. 

Jag frågar dig, Stefan, vet du hur det känns att skicka någon som man älskar och månar om som om det vore ens egen unge, på ett plan till Kabul? Kan du ens föreställa dig det?

Vi är många här i Sverige som är i samma situation nu. Vi har öppnat våra hjärtan, tagit till oss dessa ungdomar och nu slits de ur våra händer och hjärtan. Vi kämpar, vi går på knäna och vi bränner ut oss – men allt det resulterar i är att lära oss att det vi en gång trodde var ett av världens bästa och mest rättssäkra länder, Sverige – är allt annat än det vi trodde att det var. 

Nu har jag bara en sista fråga till dig, en av de frågor som håller mig vaken om nätterna: Vad ska jag säga till min sexåring när han frågar var hans storebror tagit vägen?

Med förhoppningar om ett svar,

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.