I den omdiskuterade boken Välfärd utan tillväxt (först utgiven 2009) skissar Tim Jackson, professor i ekologisk ekonomi, på hur en ny, hållbar och socialt inkluderande ekonomi ska kunna byggas utan beroende av miljöförstörande bnp-tillväxt.

I oktober deltog han i Lokalekonomidagarna, som arrangerades av Sveriges lantbruksuniversitet. Jackson menar att en sektor som borde understödjas är den som ofta betecknas som lokal och social ekonomi. Den bidrar starkt till försörjning, meningsfulla arbeten och produktion för grundläggande behov, utan att tära nämnvärt på miljö och klimat. De lokala och sociala ekonomierna består av platsbundna små och medelstora företag som fokuserar på att skapa samhällsnytta snarare än privat vinstutdelning. De återfinns främst inom service- och tjänstesektorn, men även småskaligt hantverk och matproduktion. De producerar för närliggande marknader som kräver lite av långväga transporter, vilket minskar klimatpåverkan. 

Askunge-ekonomin strävar inte efter tillväxt

Jackson betecknar denna sektor som “Askungen-ekonomin”, eftersom den är så styvmoderligt behandlad av beslutsfattare. Trots dess trevliga bidrag till välstånd och hållbar utveckling, står den bortglömd i skuggan av offentliga satsningar som riktar sig till industri, export, teknik och innovation. Enligt Jackson är anledningen till ointresset att askungen-ekonomin inte strävar efter tillväxt. Det finns till exempel ingen positiv effekt av att massera eller göra yoga-lektionen snabbare eller att en anställd ska ta hand om ännu fler barn eller gamla. För ett kooperativ där alla medarbetare delar på vinsten finns inte heller samma dragning till att växa och anställa fler jämfört med företag där ägarna tjänar pengar på de anställdas arbete. Därför bidrar inte askungen-ekonomin tillräckligt till de politiska institutionernas övergripande samhällsmål: bnp-tillväxt.  

En ny rapport från Kairos Futures, Kooperation på framtidens villkor, skriven på uppdrag av Svensk kooperation, är inne på ett liknande spår. De skriver bland annat: “Urbanisering och minskande offentliga resurser driver fram behov av lokal organisering av välfärdstjänster och service i befolkningsglesa områden. Genom lokalt förankrade företag som tillgodoser behov som inte attraherar andra aktörer på marknaden, kan regionala ojämlikheter inom välfärden minskas. Här har kooperativa och ömsesidiga företag en roll att spela som den potentiellt perfekta mixen av demokrati, värdeskapande och resurseffektiv lokalanpassning. Men möjligheterna med kooperativa företag behöver synliggöras och bli tillgängliga för fler för att förverkligas till sin fulla potential.”

Den sociala ekonomin kan alltså bidra till att minska klyftan mellan stad och land, men behöver bli mer känd och etablerad för att lyckas.

Sverige sticker ut

Jackson utgår ifrån Storbritanniens ekonomiska politik, så frågan är hur det ser ut i Sverige? Är stöden till en socialt och ekologiskt hållbar ekonomisk utveckling satta på undantag även här? I början av året släppte Europeiska kommissionen rapporten Social enterprises and their ecosystems in Europe – Comparative synthesis report. Där går utredarna igenom hur stödsystemen för att utveckla socialt företagande ser ut i olika EU-länder. Enligt EUs definition är sociala företag näringsverksamheter som är demokratiskt organiserade, fristående från offentlig sektor, syftar till att skapa samhällsnytta och som återinvesterar merparten av sin vinst i verksamheten. De undersökte bland annat om länderna har särskild lagstiftning för dessa företag, om det finns skattelättnader för dem och om det finns företagsrådgivning och finansieringslösningar anpassade för sociala företag.

Resultatet är slående: Sverige sticker ut som ett av få länder som nästan saknar en offentlig struktur för att stödja start och utveckling av sociala företag. 

Visserligen finns Coompanion, som delvis har statlig finansiering, i hela landet. De erbjuder företagsrådgivning till kooperativ, som är ett närbesläktat begrepp till sociala företag. Men jämfört med exempelvis statens egna företagsrådgivare, ALMI, som inte har sociala företag som målgrupp, så har Coompanion tilldelats en snål budget. Medan ALMI erbjuder såväl rådgivning som högrisklån och investeringskapital så finns inga finansiella erbjudanden till de sociala företag som söker stöd hos Coompanion. Istället har Coompanion tillsammans med andra föreningar fått starta Mikrofonden, där det mesta av riskkapitalet kommer från civilsamhället självt, med undantag för ett par kommuner och en region som investerat i fonden.

Förvandla pumpan till en droska    

Så hur kommer det sig att andra europeiska länder har utvecklat en mer fördelaktig grogrund för askungen-ekonomin än vad Sverige gjort? Vad är det som gör vår styvmoder elakare? Sophie Nachemson-Ekwall forskar om kooperativt företagande och tog nyligen fram rapporten Sociala obligationer. Verktyg för en inkluderande omställning på uppdrag av tankesmedjan Global utmaning. Där beskriver hon den svenska välfärdsmodellens traditionella inriktning på en stark offentlig styrning. Hon skriver “Det svenska ointresset, oförmågan eller okunskapen kring olika sätt att koppla ihop den privata finansmarknaden med sociala samhällsåtaganden, går också att härleda till vår tradition med en skattefinansierad välfärdsstat. Det finns en skepticism mot att öppna upp för privata affärsintressen i välfärdstjänster.” Nachemson-Ekwall beskriver även hur Sveriges regering lagt ansvaret för implementering av Agenda 2030 på miljödepartementet, med resultatet att regeringen tappat fokus på de sociala hållbarhetsmålen.

Så om nu den sociala, hållbara, tillväxt-oberoende ekonomin kan liknas vid Askungen, hur kan vi förvandla en pumpa till en droska och ta henne till balen? Hur kan vi få sektorn att blomstra? Europeiska kommissionens beskrivning av andra EU-länder såsom Frankrike, Spanien och Irland kan tjäna som förebild för vår regering. Där finns alltså särskilda gynnsamma lagar, skattelättnader, gratis rådgivning och start-kapital för sociala företag. På så vis byggs ett livskraftigt ekosystem för att starta och utveckla verksamheter utifrån deras samhällsnyttiga effekter snarare än efter ett blint stirrande på ekonomisk tillväxt.

Lokalt gemensamt välståndsbygge

På kommunalt plan kan vi hämta inspiration från Storbritannien där ett 20-tal kommuner har satsat på “Community Wealth Building”, ungefär Lokalt gemensamt välståndsbygge på svenska. I korthet handlar det om att kommunala beslutsfattare och tjänstemän enas om att de offentliga resurserna ska användas strategiskt för att upphandla och investera i askungen-ekonomin. Till exempel genom att skapa lokala pensionsfonder, upphandla med sociala hänsynskrav och att återta kommunala verksamheter som utkontrakterats till multinationella bolag. Arbetssättet och även svenska exempel på liknande företeelser beskrivs i rapporten Strategi för lokalt gemensamt väIståndsbygge (2019, Hela Sverige ska leva och Färnebo Folkhögskola).   

Även på ett lokalt och till och med personligt plan kan vi verka för en mer hållbar relationsekonomi bortom gammalmodig bnp-tillväxt. Vi kan tillsammans med våra grannar göra Lokalekonomiska analyser för att förstå hur lokalsamhället kan bli mer självförsörjande och förbättra sin handelsbalans med omvärlden. Vi kan själva bidra till lokal produktion, konsumera lokalproducerat och vi kan flytta våra pengar till de kooperativa banker som finns i Sverige. På så vis kan vi hjälpa askungen-ekonomin till balen så att den kan dansa till sig halva kungariket eller mer.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.