DEBATT. På Instagram skrollar jag ner och plötsligt ser jag en sponsrad video dyka upp. Jag ser Annie tala om jämställdhet och för kvinnors rätt. ”Jag blir så förbannad över att kvinnor behandlas annorlunda än män…”. 

Nu vill jag skriva lite till Annie och hoppas att denna text når till henne och att hon läser det här. Under sommaren år 2019 när de flesta var på semester i Sverige och du Annie Lööf var i slutet av din graviditet, exakt då satte sig hundratals barnfamiljer i centrala Stockholm i en sittstrejk som varade i över två månader för deras rätt att få stanna kvar i Sverige.

De barnfamiljer som har flytt från krig, förföljelse, förtryck, döden, kvinnohatet, och från det minst fredliga landet till Sverige. De hamnar i limbo sedan år 2015 och de har inte någon möjlighet att ens kunna se en framtid för sig själva.

De kvinnor som har flytt från Afghanistan är kvinnor som har burit sina barn i magen precis som du, fast de har gjort det i obeskrivligt svåra omständigheter: på flykt, i flyktingläger, på de stora bergen på gränsen mellan Iran och Turkiet, under skottlossningen av iransk polis, i gummibåtar på det svallande vattnet i Medelhavet, ibland har de sprungit hem från centrala Kabul till hemmet när en bomb har exploderat, många har blivit dödade när de var gravida.

Du vet säkert också om att det för några månader sedan skedde ett terrorattentat i Kabul på BB-avdelningen på ett sjukhus, att nyfödda barn och nyopererade mammor miste sina liv. Jag berättar om helvetet som kallas för Afghanistan och de här barnfamiljerna har flytt från en sån plats, en plats som enligt de makthavare du delar bord med i den svenska regeringen tycks vara tillräckligt bra för att leva i, och den svenska migrationspolitiken har gjort att de nu i 5-6 år levt i ovisshet.

De har fött barn i Sverige, barnen har rotat sig i samhället, pratar flytande svenska, går på dagis, skrattar och ler åt små roliga saker som kanske dina barn också gör. Du vet vilken glädje det innebär och hur varm en mamma kan bli i hjärtat när de ser sina barn glada, när de ser sina barn finklädda, när de ser en säkert framtid för sina barn, hur tacksam en mamma kan bli när de vet att deras barn kommer att växa upp i fred, demokrati och ett i land långt bort från krig. Men de mammorna har inte den möjligheten att kunna vara säkra på sina egna och sina barns framtid, de är oroliga, de har svårt att sova på nätterna.

Jag träffade en mamma när hon var på sittstrejken, så började hon berätta för mig om dig, hon började så här: ”Reza du som vet lite om svenska politiken, vet du att en politiker som är kvinna och är gravid ligger på sjukhus? Hon heter Annie Lööf och kommer att föda barn. Jag vet vilken glädje det innebär för henne och hennes familj, vilken fin stund och hur kärleksfull denna stund kan vara. Må Gud hjälpa henne på sjukhuset, hon kanske kommer att se oss eller ringa till oss mammor som sitter här, vi är också mammor och vet hur det är, hon är också en mamma så hon kommer säkert förstå oss och kämpa för vår rätt i riksdagen.”

Mammorna gjorde en video på Facebook där de skickade sina hälsningar och gratulerade dig till ditt nyfödda barn, man kan se i mammornas ögon att de är glada över din glädje, och berättade om den ovisshet de hamnar i och den rättsosäkra migrationspolitiken som har gjort att de och deras barns framtid hänger i luften.

Det finns hundratals barnfamiljer som befinner sig i samma limbo fortfarande. De vet ingenting om vad som kommer hända med dem. Hundratals lämnade Sverige och flydde till ett annat europeiskt land, några med sina barn som var födda i Sverige.

Fina Annie Lööf, det finns kvinnor i denna situation som fortfarande är kvar i Sverige. Jag vill att du som mamma och som kvinnlig politiker ska se de kvinnorna och mammorna i ögonen och lyssna på vad de har att berätta för dig.

Denna text har även publicerats på bloggen Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.