Glöd · Ledare

Värna våra äldre – men också de som tar hand om dem

Man kan ha olika syn på många delar av den svenska strategin för att bekämpa covid-19, alltifrån munskyddens effektivitet till om det är bra eller dåligt att stänga gymnasieskolor. Men en sak är de allra flesta i alla fall ganska överens om numera, och det är att vi misslyckades med målsättningen att i så hög grad som möjligt skydda äldre. Någon annan slutsats kan man knappast dra av att vi snart är uppe i 8 000 döda, varav 90 procent var över 70 år. Hälften av dessa bodde i särskilda boenden och 30 procent hade hemtjänst. Det är också den slutsatsen som den så kallade coronakommissionen drar i sitt första delbetänkande som presenterades i tisdags. ”Kommissionens övergripande bedömning kan enkelt sammanfattas med att det som, utöver den allmänna smittspridningen i samhället, har haft störst inverkan på antalet sjuka och avlidna i svensk äldreomsorg är sedan länge välkända strukturella brister. Dessa brister gjorde att äldreomsorgen stod oförberedd och illa rustad att hantera en pandemi. De anställda i äldreomsorgen lämnades i stor utsträckning ensamma att hantera krissituationen”, skriver man i en rapport som, för att vara en offentlig utredning, är ovanligt skarp och rakt på sak. 

Sverige är inte unikt här. Tvärtom följer vi samma mönster som många andra länder, även Norge och Danmark, som har haft många färre döda än vi, har procentuellt sett haft ungefär lika många döda inom äldreomsorgen. Men det faktum att vi inte sticker ut är, som kommissionen också slår fast, inte detsamma som att säga att vi har gjort allt vi har kunnat. Det finns trots allt länder och regioner som har lyckats mycket bättre med att skydda äldre. Och även i Sverige finns det regioner som har klarat det här betydligt bättre än andra. 

Det är lätt att vara efterklok. För ett år sedan visste ingen att vi skulle få den pandemi vi har fått. Men att äldrevården i Sverige är eftersatt borde inte komma som en nyhet för någon. Det handlar dels om strukturella problem, som oklar ansvarsfördelning och ett otydligt regelverk, men framförallt om bristande resurser. Kommissionens ordförande, Mats Melin, pekade bland annat på att det har saknats medicinsk utrustning på många äldreboenden, att det är låg bemanning på många håll, att fyra av tio saknar undersköterskeutbildning och att en fjärdedel är timanställda – vilket förstås gör att det blir svårt att få en kontinuitet i arbetet. Därtill tillkommer rena obegripligheter som att personalen på äldreboendena och inom hemtjänsten inte rekommenderades att bära skydd, trots daglig nära kontakt med äldre, medan de som jobbade på sjukhusen skulle ha visir och en massa annan skyddsutrustning. Eller att man i många fall inte testade personerna som flyttade in på äldreboendena, eller kom tillbaka efter att ha legat inne på sjukhus. 

Bristerna är bland annat ett resultat av decennier av sänkta skatter och satsningar på New public management, där allt ska göras så effektivt och till så låg kostnad som möjligt. Det har inte funnits några tidsfickor, inga extra resurser att ta av – både sjukvården och äldreomsorgen var redan innan det här året ansträngd till bristningsgränsen och när pandemin bröt ut så kollapsade det. 

Pandemin har också synliggjort den statushierarki som finns inom vårdyrkena. För även om sjukvården också har haft det extremt tufft så har ändå de som jobbar där, med rätta, hyllats som hjältar medan det har varit mer tyst om alla de som sliter på våra äldreboenden och i hemtjänsten. Den extremt höga andelen timvikarier visar också att det här är yrken som många tar för att de inte kan få något annat och där många inte blir särskilt långvariga. 

Det behöver förstås inte vara på det här viset. Man pekar ofta på på den låga lönen inom vård- och omsorgsyrken som en orsak till problemen. Och visst, det är en viktig faktor, men det är knappast hela problemet. Det handlar också om extremt tuffa arbetsförhållanden och en kulturell syn på vilka jobb som är viktiga och ej (exempelvis ger traditionellt manliga arbeten, som polis, en mycket högre prestige än vårdbiträde, trots att löneskillnaden inte är så stor). 

Trots pandemin, och trots de kassa arbetsförhållandena, så ökade faktiskt antalet sökande till vårdutbildningarna i våras. Det ger ett visst hopp, men det är nu viktigt att ambitionen att förbättra arbetsförhållandena inte stannar vid att bara vara ambitioner utan att det verkligen sker konkreta åtgärder. En bra början vore att höja lönen rejält för undersköterskor och andra med låg lön (och sänka den för de mest överbetalda, som läkare), att ge mer tid för olika arbetsmoment, att inte snåla på utrustningen och att ge alla som dagligen sliter med att vända skröpliga personer och torka avföring den uppmärksamhet och kredd som de så länge har förtjänat.   

Deportationen till Afghanistan i tisdags blev uppskjuten.

Deportationen planeras fortfarande att genomföras.

Glöd · Debatt

”Poänglöst att koppla befolkningsfrågan till ekofascism”

Terroristen Brenton Tarrant, som mördade 51 människor 2019 i två moskéer i Christchurch på Nya Zeeland kallar sig själv ekofascist.

Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan riktas mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga, skriver Anders Sirén i en slutreplik på Valdemar Möllers inlägg i debatten om befolkningsfrågan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

· Debatt

”Vilken agenda har de som oroar sig för befolkningsökning?”

Är befolkningsfrågan en klimat- och miljöfråga och hur ska den i sådant fall hanteras? Det är viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vilken deras agenda är, svarar Valdemar Möller Anders Sirén.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.