Glöd · Debatt

Varför så tyst om försvarssatsningar mitt i pandemin?

Att sjukvårdspersonalen går på knäna och äldrevården skriker efter resurser för att förhindra en ytterligare våg av dödsfall, verkar inte spela någon roll för Sveriges ledande politiker.

DEBATT. Samtidigt som sjukvården går på knä och pandemin satt den globala säkerheten i gungning storsatsar Sverige på försvaret och öppnar dörren för ett Natomedlemskap.  Varför saknas det helt en debatt om hur miljardregnet över det militära kan få fortgå när vi befinner oss mitt i en eskalerande klimatkris och en pandemi där sjukvården är i skriande behov av resurser? Det skriver Agnes Hellström, ordförande för Svenska Freds.

Häromveckan kom beskedet från Storbritanniens premiärminister Boris Johnson att även Storbritannien gör sin största satsning på det militära försvaret sedan andra världskrigets slut. ”Kritikerna frågar sig redan hur det är möjligt att regeringen så lätt hittat så många försvarsmiljarder när det tog månader av motstånd och två u-svängar innan man till exempel gick med på att finansiera kostnadsfria skolmåltider för de mest utsatta barnen under skolloven i pandemitider”, rapporterade Sveriges Radio den 19 november.
Det var en uppfriskande vinkel i en debatt som i Sverige är helt frånvarande politiskt och medialt. Hur kommer det sig att kritiska frågor om den militära upprustningen helt saknas här? 

Den 15 december står Sverige inför avgörande beslut som påverkar Sveriges militära alliansfrihet. Efter att Sverigedemokraterna plötsligt svängt finns för första gången en riksdagsmajoritet för en så kallad Natooption som i praktiken innebär att dörren till ett Natomedlemskap öppnas ytterligare. Samma dag fattar riksdagen beslut om vad Sveriges militära försvar ska få kosta de kommande åren. Utgiftsområdet kallas ofta för ett ”svart hål” på grund av att det alltid behövs mer pengar. Det råder bred politisk enighet om att rusta upp militärt, oenigheten är endast om hur mycket det ska få kosta. En debatt som borde ifrågasättas av fler mitt i den säkerhetspolitiska kris som pandemin utgör, där militära verktyg är verkningslösa. 

I propositionen som ligger till grund för det kommande försvarsbeslutet står att Sverige ”oundvikligen skulle bli påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i Sveriges närområde.”

Detta kan sägas om många säkerhetspolitiska hot. Faktum är att flera av dem är kriser som pågår i detta nu och vars konsekvenser är både stora och närmast obestridliga. I motsats till de väpnade konflikter dagens försvarspolitiska tänk inte kan utesluta i horisonten är dessa säkerhetshot oundvikliga. Trots det är prioriteringarna och inställningen till dessa markant skild från debatten om de eventuella militära hoten. Coronapandemin är ett tydligt exempel på hur säkerhetspolitiska kriser i närområdet i högsta grad berör Sverige. Virus förhåller sig inte till landsgränser. I snart ett år har coronaviruset satt människors säkerhet globalt i gungning. Miljoner människor har dött, över 7000 av dem i Sverige, vi är mitt i en andra våg och fler pandemier är att vänta framöver. Parallellt med detta blir konsekvenserna av den globala uppvärmningen allt mer påtaglig. 2020 ser ut att bli det varmaste år som någonsin uppmätts och klimatförändringarna bidrar till ökad fattigdom och till att konflikter riskerar att bli väpnade. 

Den 21 september, på den internationella fredsdagen, presenterades förslaget till Sveriges statsbudget. Där föreslår regeringen att vården ska få mindre pengar 2021 och det militära försvaret får mer pengar trots den pågående kris där tillgänglig vård borde vara högsta prioritet. Klimat och miljö får tillfälligt höjda anslag som därefter sänks till lägre än nuvarande nivå. Att sjukvårdspersonalen går på knäna och äldrevården skriker efter resurser för att förhindra en ytterligare våg av dödsfall, verkar inte spela någon roll för Sveriges ledande politiker. För det militära försvaret – och satsningar på bland annat stridsflygplan som framöver förväntas bli 12 miljarder dyrare än beräknat – verkar det alltid finnas mer resurser.  

Det låter som vansinne. Men det är konsekvenserna av att med tunnelseende återkommande välja militära lösningar för att hantera icke-militära risker och hot. Det är följden av att alldeles för få ifrågasätter att militär säkerhet ständigt prioriteras framför mänsklig säkerhet. 

De satsningar som nu görs på det militära försvaret i Sverige är de största sedan andra världskriget. Men de 71 miljarder som föreslagits för 2021 är trots det inte tillräckligt, menar vissa. I synnerhet inte när inköpen av krigsmateriel ser ut att bli många miljarder dyrare än planerat. Det säkerhetspolitiska läget har försämrats över tid, konstaterar försvarsministern. Läget förbättras dock inte av att rusta upp militärt och att ytterligare närma sig Nato, istället bidrar det till ökade spänningar och ökad risk för väpnad konflikt. Det är så upprustningsspiraler fungerar, ingen vet slutligen vad som är början eller slutet, vem som var först och vem som följde efter, alla gör som alla andra gör. 

Frågorna som debatteras i riksdagen den här veckan rör vår säkerhet och våra gemensamma pengar. Det handlar om att lägga ner ett BB i Sollefteå för att istället satsa på ett nytt regemente, om att acceptera ökade materielkostnader för Jas Gripen samtidigt som sjukvården har enorm brist på resurser. Hur påverkar det vår säkerhet? Vad får vi för pengarna?

Denna debattartikel har tidigare publicerats på globalbar.se