I söndags var det migrationsdebatt i SVT:s Agenda igen. Den här gången mellan migrationsminister Morgan Johansson och Moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard. Två personer som egentligen tycker nästan samma sak när det kommer till migration. Båda vill att migrationspolitiken ska vara “stram” som det brukar heta nuförtiden. Båda tycker att “Sverige har gjort sitt” och att det är dags för andra länder att ta ansvar. Båda skyller gärna på den andre och menar att det är den andres parti som bär skulden till den “massinvandring” som vi tydligen hade fram till 2015. 

Det är nästan svårt att föreställa sig nu men det fanns en tid då inte allting handlade om att minska invandringen så mycket som möjligt. En tid när statsministrar kunde säga saker som “öppna hjärtan” och “inga murar” och ganska många applåderade. En tid då det blev livliga diskussioner när någon började prata om flyktingar som volymer. Det var långtifrån någon perfekt tid, även då fick en majoritet av de asylsökande avslag och även då skedde mängder av orättfärdiga utvisningar. Men det fanns i alla fall en humanistisk grundton i debatten, någon slags anständighet, som tyvärr verkar ha glömts bort. Att vi måste minska invandringen har i dag närmast blivit ett axiom – en sanning som inte kan eller får ifrågasättas – på samma sätt som tillväxt alltid anses vara något positivt. 

I linje med detta kunde Maria Malmer Stenergard förfasa sig över de kompletteringar gällande bland annat skydd på grund av humanitära skäl som regeringen lade fram i veckan. Malmer Stenergard kallade det för “ett grundskott mot den reglerade invandringen”, “i praktiken en amnesti till de som omfattas av gymnasielagen” och att “vuxna som inte har asylskäl kommer få stanna betydligt lättare”. Tre påståenden som alla är direkt felaktiga. Det som föreslås är att barn ska kunna beviljas uppehållstillstånd om det finns särskilt ömmande omständigheter, någonting som fanns i svensk lag före 2014 och som bland annat handlar om hälsotillstånd och anknytning till Sverige. Det kommer säkert hjälpa en del ungdomar men det är långtifrån någon amnesti. För vuxna gäller att ett tillfälligt uppehållstillstånd ska kunna ersättas av ett permanent om personen har stark anknytning till Sverige genom till exempel jobb eller familj, men det kommer fortfarande krävas asylskäl. Det handlar alltså inte så mycket om en ny grund för uppehållstillstånd utan snarare om att underlätta för vissa att få permanenta istället för tillfälliga tillstånd. 

Den största förändringen i det nya lagförslaget är annars att ordningen med tillfälliga uppehållstillstånd cementeras i Sverige. Det har förvisso varit standard sedan 2016, men det har då rört sig om en tidsbegränsad lag, tanken med den nya lagen är att den ska ligga fast för en lång tid framöver (sen får vi se om det faktiskt blir så, men med tanke på hur det politiska läget ser ut så är nog inte chansen så stor att just det här med tillfälliga uppehållstillstånd kommer att rivas upp i första laget). 

Socialdemokraterna menar att den nya lagen ska stärka integrationen. Men vad man i praktiken gör är att man skapar ett A-lag och ett B-lag. I B-laget ingår alla som är här på nåder, de som får ett tillfälligt uppehållstillstånd som kanske blir förlängt efter några år om de har tur och som efter ytterligare några år kanske blir förlängt igen, men som aldrig riktigt kan andas ut och känna sig välkomna. Utifrån det är det förstås bra att man genom tilläggen gör det något lättare att få permanent uppehållstillstånd, men det är långt ifrån tillräckligt. Ett flertal remissinstanser har kritiserat just det här med tillfälliga uppehållstillstånd. Röda Korset konstaterar bland annat att det försvårar integrationen, men också att den psykiska ohälsan ökar hos de som inte vet om de kommer få stanna eller ej. 

Det var synd att den omfattande kritiken från remissinstanserna inte stod i centrum i Agenda-debatten, den togs bara upp som hastigast på slutet och Malmer Stenergard slapp till och med att bemöta den. Istället för en debatt om vi ska ha en generös eller stram flyktingpolitik så fick vi därför, som vanligt, en tävling i vem som kan framstå som hårdast och mest restriktiv. 

För att vrida debatten krävs att vi som tror på humanism och att flyktinghjälp är någonting att vara stolt över – och vi är många – återfår initiativförmågan. Vi kan inte bara titta på och reagera när det sker ytterligare inskränkningar. Vi måste synas och höras och ständigt påminna om det som debatten egentligen borde handla om. Nämligen att nästan 80 miljoner människor i världen är på flykt och att Sverige är ett rikt land med både gott om plats och resurser. Vi har både kapaciteten och den moraliska skyldigheten att hjälpa många gånger fler än vad vi gör i dag. Gör vi inte det kommer kapplöpningen mot botten bara att fortsätta.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.