DEBATT. Med ”trumpism” avser jag en sorts otyglad optimism. En optimism som gör påståenden, rakt ut i luften utan att ha någon backning för dem. Som inte bara försöker se saker från den ljusa sidan, utan som försöker göra det till varje pris. Som är full av självmotsägelser men ändå inte tål att sägas emot. LRF:s optimism de senaste åren ser ut att ha eskalerat så långt bortom seriositetens gränser att det överhuvudtaget inte går att ta dem på allvar längre – vilket är synd eftersom Sveriges bönder verkligen är i behov av en vederhäftig intresseorganisation.
LRF påstår att våra svenska betesmarker är lika artrika som tropikernas regnskogar, att skogsbruket håller på att lösa klimatkrisen, ”att allt vi behöver i framtiden går att ta fram i samklang med naturen” … Ja, sådär håller det på. Måhända är det inte uppsåtliga lögner det rör sig om, kanske lutar man sig mot dokument framtagna av den egna organisationen, utan kunskaper om den forskning som motsäger allt detta hitte-på. Vi får väl utgå ifrån att det förhåller sig på det viset, men det förändrar ingenting i sak: LRF far med osanning.
Det finns verkligen betes- och slåttermarker i vårt land som är mycket artrika, men det är knappast desamma som LRF framhäver i sina insändare och debattartiklar. Vi talar här om enstaka, utspridda ängar och hagar som i första hand sköts av kulturhistoriska entusiaster, Länsstyrelse med flera. Fäbodar, finngårdar, gamla hytteruiner, sådana ställen, och inte ens dessa är lika artrika som regnskogar – ganska långt ifrån faktiskt, eftersom det norra halvklotet helt enkelt inte har samma biologiska kapacitet som tropikerna.
Skogsbruket kommer inte heller att lösa klimatkrisen, om någon nu till äventyrs trodde det. För det första befinner vi oss redan i klimatförändringens nedåtvirvlande malström, frågan är snarare hur stark vi människor tillåter denna kraft att bli. Våra skogar utgör en jättelik kolsänka. Inte bara träden själva utan också själva marken, där träd och svampar samarbetar lagrar kol. När skogen huggs frigörs stora delar av detta i form av CO2 till atmosfären. När det gäller trävarorna som lämnar hygget så visar tyvärr beräkningar att 80 procent av allt det kol som togs ur skogen kommer att ha nått atmosfären inom 10 år (brännved, papper, lastpallar, emballage, formgjutningsvirke, blöjor och så vidare). Det är kort sagt ytterst få träd som blir till timmerstugor nu för tiden.
Citatet här ovan att allt vi människor behöver går att ta fram ”i samklang med naturen” ringar egentligen in LRF-optimismens kärna. Vad betyder ens ”i samklang med naturen”? Förklara gärna mer exakt vilka processer det är som avses. Inte sedan vi människor upphörde med vår tillvaro som samlare och jägare har vi levt i samklang med naturen, allra minst sedan vi äntrade det industrialiserade jord- och skogsbrukets epok. Forskning visar tvärtemot LRF:s påståenden att ingenting är så skadligt för den biologiska mångfalden som just jord- och skogsbruk, Sverige icke undantaget. Det är just precis därför som vi behöver ha en mer detaljerad och exakt debatt, med seriösa parter på båda sidor. Det här är inga lätta frågor, och att försöka göra dem lätta är farligt. Allt naturbruk innebär skador, frågan är inte om vi kan eliminera dem utan snarare hur vi i största möjliga mån kan minimera dem. För att åstadkomma något sådant behövs en saklig debatt.
Det råder ingen tvekan om att våra svenska bönder är oerhört skickliga yrkesmänniskor. Att bara lyckas överleva och bli kvar på gården är en bedrift värd vår beundran. Tyvärr inger inte deras intresseorganisation samma förtroende.
