Att sticka en kniv i magen på en annan person skulle nog de flesta se som en “ond handling”. Men hur är det med den som går förbi och ser händelsen äga rum utan att ingripa – är den personen också ond? Eller bara feg? Och hur är det med den som befinner sig ett kvarter bort och hör ett skrik, som kanske skulle kunna vara ett rop på hjälp, men som likaväl skulle kunna vara något annat. Är man en dålig person om man inte genast springer iväg för att kolla vad som har hänt? Och hur är det med den som läser om en hungerkatastrof och som väljer att köpa en bil istället för att skänka alla pengar till en hjälporganisation? Även om jag inte har gjort en aktiv dålig handling så hade jag ju kanske kunnat rädda någons liv om jag hade agerat istället för att bara se på.
Jag tänker på de här frågorna när jag läser den holländske historikern Rutger Bregmans senaste bok I grunden god: en optimistisk historia om människans natur. Bregman argumenterar för att den syn på människan som har dominerat under det senaste århundradet – en varelse som i grund och botten är självisk och grym – är falsk. Han lyfter fram att det tvärtom är vår förmåga till empati, att vi är sociala och kan samarbeta med varandra som har gjort oss till en framgångsrik art. Han visar också att många av 1900-talets mest klassiska experiment, som Stanford Prison- eller Milgramexperimentet, som ska “bevisa” att människan är ond i själva verket är manipulerade.
Jag tror det ligger mycket i det Bregman skriver. Inte på det sättet att allt vi gör är gott (vilket han inte heller påstår), men att alla människor har både bra och dåliga sidor och att det handlar om att lyfta fram och försöka bejaka de bra sidorna. Jag tror inte heller att det finns speciellt många människor som är “onda” på det sättet att de njuter av att sticka ner någon med en kniv. Men det är kanske inte heller det som är det stora problemet. Är inte problemet i vår tid snarare vår förmåga till passivitet och att uppfinna anledningar som ska verka rationella till att inte handla?
Enligt Rutger Bregman väljer visserligen de flesta att agera när vi ser något hända, till exempel när någon blir stucken med en kniv. Det är väldigt hoppfullt. Men hur är det med händelser som vi inte upplever direkt utan bara hör om? Vilken förmåga har vi att agera på saker som upplevs som abstrakta, som klimatförändringarna? Å ena sidan kan man tänka att vi är ganska bra på det, om man ser till de massiva demonstrationer som har varit de senaste åren – å andra sidan verkar det som att vi är ganska dåliga om man betänker hur relativt få som engagerar sig, trots att det knappast borde ha undgått någon vilken oerhört svår utmaning vi står inför.
Jag tror det är viktigt att vi påminner varandra, och oss själva, om att vi (och när jag skriver ”vi” menar jag vi som är privilegierade nog att bo i Sverige och som inte har någon som förtrycker oss) oftast har ett val. Jag kan välja vad jag ska göra med min tid och med mina pengar. Vår valfrihet är en fantastisk gåva, men kan också kännas som ett enormt ok när man börjar reflektera över vad det faktiskt innebär. Det kan leda till enorm självförebråelse – varför köpte jag den där godispåsen nu, jag hade ju faktiskt kunnat göra något bättre med pengarna? Varför spelade jag dataspel när jag kunde gå ut och göra något bra för världen? Svaret är kanske att jag behövde det där och då, att den där godispåsen och dataspelet var nödvändiga för att jag skulle orka kämpa en annan dag?
För jag tror också att det är viktigt att vi sätter gränser för oss själva. Gör vi inte det riskerar vi att bli utbrända och apatiska och det tjänar varken världen eller vi själva på. Men exakt var vi ska sätta den där gränsen – hur mycket vi ska vara beredda att sätta våra personliga behov åt sidan för att istället se till omvärldens behov – är en oerhört svår fråga som det inte finns något generellt svar på. I bästa fall går det att kombinera dem båda – att vi själva mår bättre när vi hjälper andra. Men det är inte alltid som är det så enkelt. Precis som det är upp till dig att inse att du har ett val är det också upp till dig att bestämma var du ska sätta din gräns.
Det finns alltid en risk att vi pushar oss själva för hårt när vi har insett att vi har ett ansvar inte bara för oss själva utan för alla levande varelser. Men om vi inte påminner oss om detta finns det också en stor risk att vi hittar bortförklaringar till att inte göra saker som instinktivt känns jobbiga och svåra.
Politikerna skulle kunna påminna oss om vår valfrihet och ansvar för varandra – de skulle kunna säga att vi har förmåga att göra stor skillnad i världen, men också att skillnaden blir som störst om vi agerar tillsammans. För det mesta verkar det dock tyvärr som att de har gett upp den idén. Ibland verkar det till och med som om de aktivt jobbar för att vi ska glömma att vi har ett val, till exempel när de föreslår tiggeriförbud. Vad det i grund och botten handlar om är ju att vi ska slippa se personer som sitter och tigger eftersom vi då måste konfronteras med tanken på att vi kanske skulle kunna hjälpa den här personen.
Men just nu under coronakrisen får vi faktiskt en påminnelse. Det Stefan Löfven talar om på presskonferens efter presskonferens är ju att vi alla har ett val och att vi måste vara beredda att göra uppoffringar för att hjälpa andra. Tänk om vi kunde ta med oss den tanken även efter att den här krisen är över och se vilka övriga förändringar vi kan göra i vår vardag för att hjälpa andra.
Vi är inte onda – i alla fall inte för det mesta – men passivitet, flockmentalitet och att stoppa huvudet i sanden kan ändå leda till att hemska saker sker. Men vänder vi på det kan vi också se att när vi har insett att vi har ett val så kan vi åstadkomma oerhörda saker tillsammans.
Hoppfullheten som infinner sig när man ser att saker går att förändra.
Coronatröttheten.
