Glöd · Ledare

Cyniskt spel när hemlösa dumpas i glesbygden

I februari gjorde Uppdrag Granskning ett program om fenomenet social dumpning som har blivit allt vanligare. Det handlar i korthet om hur nyanlända, personer med missbruksproblem, strukturellt hemlösa eller personer i behov av skyddat boende mer eller mindre tvingas till att flytta till andra kommuner. Det kan till exempel vara så att socialtjänsten i vissa kommuner kräver att hemlösa personer som får ekonomiskt bistånd ska gå med på att flytta till en annan kommun, där det finns tomma lägenheter, för att de ska få fortsatt stöd. I många fall leder det till att de här personerna hamnar i fallfärdiga lägenheter som ägs av oseriösa hyresvärdar, ofta i någon glesbygdskommun. För rikare kommuner är det här ett smidigt sätt att göra sig av med invånare som ses som problematiska och som bara kostar pengar. Kommunerna som får ta emot personerna är inte lika glada. Men värst är det förstås för de personer som drabbas av det här cyniska spelet. 

Nu har Statskontoret gjort en kartläggning för att utreda hur utbrett det här fenomenet är. Resultatet visar att 63 procent av kommunerna har tagit emot invånare som har fått hjälp av av sin tidigare kommun med att ordna den nya bostaden. Det visar också att det oftast är kommuner med låg skattekraft och hög arbetslöshet som tar emot de här personerna.  

Istället för att kalla det för social dumpning, som det ju faktiskt rör sig om, så kallar Statskontoret det för “aktiv medverkan till bosättning i annan kommun”. Det låter som att personerna som utsätts för det här har ett val, och det har de kanske också i teorin. I praktiken är dock valmöjligheterna små om man riskerar att bli av med sin enda inkomst om man inte går med på att flytta.

Intervjuer med företrädare i kommunerna, som återges i rapporten, ger en bättre bild av vad det egentligen handlar om. “Socialtjänsten började höra berättelser från människor, nyanlända speciellt, som inte förstod situationen och hade att välja mellan att lösa ett eget boende eller använda tips från kommunen på bostäder i andra kommuner. En del grät och hade känt sig tvingade att flytta”, säger exempelvis en intervjuad. En annan förklarar det så här: ”Det är de som lätt övertalas därför att de behöver en bostad, svagare individer som är lätta att påverka, inte har några andra alternativ. Om de får tre månaders hyra betald så är det mycket pengar för den här gruppen, de lever en vecka i taget och då är tre månader lång tid.” 

Trots den tveksamma titeln så är det en intressant och viktig rapport. Den viktigaste faktorn bakom det här fenomenet, konstaterar Statskontoret, är den varierande tillgången på bostäder i olika kommuner. I storstadskommunerna råder det som bekant en skriande bostadsbrist, medan det i många glesbygdskommuner faktiskt finns ett överskott av billiga bostäder till följd av utflyttningen. Dock leder det här också till ”att socialt utsatta personer hamnar där det finns bostäder, men där det också kan vara svårare att hitta arbete”. Andra orsaker är att vissa kommuner bara erbjuder bostäder åt nyanlända under de två år som staten betalar ut etableringsersättning, samt att kommunerna helt enkelt vill minska sina kostnader. 

För att motverka konsekvenserna föreslår Statskontoret bland annat att Socialstyrelsen ska tydliggöra att kommunerna inte har rätt att ställa krav på personer att de ska söka bostad utanför hemkommunen för att få fortsatt försörjningsstöd. Det är bra. Men man skriver inte så mycket om det som som är själva roten till problemet, nämligen den urbana normen och sprickan mellan stad och land. 

Hade det varit mer attraktivt att bo i små kommuner hade vi kanske sluppit det här problemet. Om tillgången på bostäder hade varit jämnt fördelad i landet hade inte storstadskommunerna kunnat dumpa sina invånare i kommuner som övergivits och där lägenheterna fått förfalla eftersom kommunen inte har råd att ta över och rusta upp dem. 

Urbaniseringen pågår över hela världen och är en kraft som är svår att stoppa. Men staten skulle ändå kunna göra betydligt mer än vad som görs i dag för att “hela Sverige ska leva”, som det så vackert brukar heta. Till exempel se till så att inkomsterna från naturresurserna stannar i de kommuner där utvinningen sker, göra större satsningar på infrastruktur och motverka centraliseringen av myndigheter. 

Samtidigt måste man också se till att det byggs bostäder i och runt de större städerna så att de som trots allt vill bo där ska få möjligheten att göra det. Ingen ska tvingas flytta, rätten att få bo där man själv önskar borde vara en självklarhet.

Försäljning av bensin- och dieselbilar ska bli förbjuden i Storbritannien från och med 2030.

Är det någon som förstår logiken i att offentliga sammankomster begränsas till åtta personer medan köpcentrum kan ha öppet som vanligt?