Det krävdes en pandemi för att återigen få upp frågan om minkfarmernas avskaffande på den politiska dagordningen. Så länge jag kan minnas har djurrättsrörelsen argumenterat kraftfullt för att minkindustrin måste avskaffas, helt enkelt för att det är en av de värsta formerna av djurplågeri som man kan tänka sig.

De lever sina korta liv i extremt små burar, får ingen stimulans och omkring 20 procent av minkvalparna dör under de första två månaderna, ibland för att de fastnar i burens nät, ibland för att deras mammor biter ihjäl dem i ren frustration. De lever sedan hopträngda med andra minkar utan några som helst möjligheter att få utlopp för sina naturliga behov och hela tiden med en stark känsla av stress och frustration i kroppen. Efter ungefär ett halvår i livet dödas majoriteten för att bli till päls. Detta sker genom att de trycks in i en box där de gasas ihjäl. Varje år dödas omkring en halv miljon minkar i Sverige på det här sättet, i länder som till exempel Danmark där minknäringen är större handlar det om många miljoner. Avelshonorna får leva i ungefär två-tre år för att kunna föda upp nya minkkullar, innan de också dödas. 

Trots denna utstuderade form av djurplågeri, och trots att åtta av tio svenskar är emot minkuppfödning, så har riksdagen konsekvent röstat ner förslagen de gånger som frågan har varit uppe till beslut. Men nu handlar det plötsligt inte bara om minkarnas liv utan även om människoliv. Man har nämligen upptäckt att sars-cov-2 muterar väldigt snabbt bland minkar. Det kan i värsta fall ge upphov till mutationer som de vaccin som är på gång, och som av allt att döma kommer börja spridas i början av nästa år, inte skyddar mot. Om de här nya mutationerna sprider sig och det dröjer lång tid innan vi får fram nya vaccin som skyddar så kan väldigt många fler människor komma att dö. 

Danmark agerade snabbt och resolut i förra veckan när man upptäckte att de nya mutationerna hade börjat sprida sig från minkar till människor. Statsministern Mette Fredriksen gav order om att samtliga minkar i Danmark skulle avlivas. Det kan låta obarmhärtigt grymt, men vi ska komma ihåg att de flesta av dessa minkar ändå inte skulle ha fått leva särskilt länge. Avlivningen skulle innebära att deras lidande i alla fall skulle förkortas något. Men nu har Danmark backat från beslutet eftersom det inte var förankrat i Folketinget och regeringen saknar befogenhet att fatta sådana beslut på egen hand. Innan de drogs tillbaka hade dock redan cirka 2,5 miljoner minkar hunnit avlivas. Förhoppningsvis kan det nu bli en snabb lagprocess så att avlivningen kan fortsätta innan mutationerna hinner sprida sig ordentligt. 

I Sverige har såväl forskare som politiker och aktivister argumenterat för att vi borde följa Danmarks exempel och avliva alla minkar även här, samt en gång för alla stänga ner minkfarmerna. Än så länge har man visserligen inte upptäckt några genetiskt förändrade variationer av coronaviruset i Sverige, men det är förmodligen bara en tidsfråga. Men majoriteten av partierna tycks ännu inte ha insett faran.

Argumenten för att ha kvar pälsindustrin brukar ofta handla om att det är synd om ägarna som förlorar sina jobb. I Sverige har vi dock bara ett fyrtiotal minkfarmer, det skulle inte vara speciellt kostsamt att se till så att de fick ett omställningsbidrag och kunde börja ägna sig åt vettigare yrken. 

Det borde inte komma som en överraskning för någon att det här sker nu. Som alla säkert vet började viruset att spridas på en djurmarknad i Wuhan och det är vår industriella djurhållning som driver fram den här typen av pandemier. Redan i våras varnades det för att man hade upptäckt virus hos minkar i Nederländerna och att risken för mutation av viruset var stor. Nu har det alltså skett. 

I Norge, Storbritannien, Tyskland, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Österrike, Schweiz, Spanien, Tjeckien, Slovakien, Österrike, Slovenien, Kroatien, Serbien, Bosnien och Makedonien har man redan fattat beslut om att minkuppfödning ska förbjudas. Det är hög tid att Sverige följer deras exempel. Det borde ha skett för länge sedan, men nu är det mer angeläget än någonsin. 

Förbjud minkfarmer nu. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.