Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken, eller ”It ain’t over until it’s over”, som jänkarna brukar säga. Med förra presidentvalet färskt i minnet, där många var övertygade om att Hillary Clinton skulle vinna, så avstår nog många Bidensupportrar från att ta ut segern i förskott – även om opinionsundersökningarna tyder på att han har ett försprång.
Men även om Joe Biden vinner är det långtifrån säkert att Trump kommer acceptera valresultatet, det kan komma att bli en utdragen kamp om hur resultatet ska räknas och i slutändan kanske det blir Högsta domstolen som avgör. Under tiden är risken att motsättningarna mellan republikaner och demokrater kommer att öka ännu mer, båda sidorna kommer att anklaga varandra för att mixtra med resultatet, och en del har till och med varnat för att ett inbördeskrig kan komma att utbryta.
Jag tror inte att det kommer att gå fullt så långt, men jag är ändå väldigt orolig för utvecklingen i USA. Samtidigt ska man också komma ihåg att oavsett om USA:s nästa president heter Joe Biden eller Donald Trump så kommer med all sannolikhet många av de övergripande problemen i USA att kvarstå. Delvis för att både Trump och Biden vill att de ska kvarstå och delvis för att inte ens USA:s president kan bestämma allt på egen hand.
Vissa saker skulle förmodligen förändras till det bättre med Biden som president, inte minst klimatpolitiken där Biden har sagt att han vill återföra USA till Parisavtalet och göra mycket större satsningar på förnyelsebar energi. En väsentlig skillnad är också att Biden, till skillnad från Trump, åtminstone respekterar demokratiskt fattade beslut och inte anser sig själv stå över lagen. Men rasismen, de djupt cementerade orättvisorna, vapenlagarna och den utbredda polariseringen … allt detta är exempel på sådant som till stora delar kommer att bestå. Biden kanske möjligen kan nagga dem lite i kanten, men han kommer knappast att kunna förändra dem på djupet.
I Filosofiska rummet på P1 i söndags talades det om just polarisering. Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson menade där att den extrema polarisering som just nu sker i USA delvis är ett resultat av tvåpartisystemet. I USA finns det som bekant bara två partier, Demokraterna och Republikanerna (okej, formellt sett finns det fler partier, men systemet är riggat på ett sådant sätt att dessa aldrig kommer att få något verkligt inflytande). Det här gör att den politiska debatten blir väldigt enkelspårig, antingen är man för eller emot ett förslag, det blir ett “vi mot dom”-tänkande och alla nyanser försvinner. Man kan invända att nyanserna kommer fram i primärvalen, då partiernas kandidat ska utses, men när väl detta är gjort så förväntas övriga kandidater ställa sig bakom den som blivit vald och de miljoner människor som hellre hade sett en annan kandidat förlorar i princip sin röst. The winner takes it all.
Stefan Löfven har sagt många dumma saker, men en sak har han faktiskt helt rätt i och det är hans käpphäst om att blockpolitiken är fördummande. Ett tag såg det ut som att Sverige var på väg att gå samma väg som USA med ett block bestående av Alliansen och ett av de rödgröna. Sen kom Sverigedemokraterna och rörde till saker och de senaste åren har vi kunnat se gamla allianser falla isär och nya bildas. S och MP regerar idag med stöd av L och C, en konstellation som för bara några år sedan betraktades som helt omöjlig. Ännu märkligare tycker nog många att det är att V har fått stöd av M, KD och SD i viktiga omröstningar i riksdagen – tre partier som står väldigt långt ifrån V ideologiskt, men som alla förenas i sin vilja att sätta press på regeringen.
Även om det svenska systemet vid en första anblick kan verka rörigt och kaosartat så är det i själva verket ett tecken på en vital pluralistisk demokrati. En demokrati där det finns utrymme för många olika viljor (även om partierna förvisso är mer överens i många frågor än de vill ge sken av).
Precis som att det är viktigt att det finns en mångfald av åsikter inom politiken är det också viktigt att det gör det inom media, samt att media speglar den samhälleliga mångfalden. Tyvärr är tendensen när det gäller det sistnämnda tyvärr den motsatta. Media strävar ofta efter att förenkla och att iscensätta en tydlig konflikt med två sidor. Många nyhetsredaktioner verkar tro att opartiskhet är detsamma som att alltid lyfta fram två motsatta åsikter, men ofta är ju verkligheten mycket mer komplex. Det finns ytterst sällan bara två perspektiv på en fråga utan ofta många fler än så.
För att återknyta till den amerikanska politiken så handlar alltså de problem vi ser nu inte bara om att landet styrs av en auktoritär president som gör populistiska utspel och vägrar lyssna på forskningen. Det är en del av problemet, och Trump har varit väldigt framgångsrik i att förstärka polariseringen, men ytterst handlar det också om att USA har ett system som är upplagt för polarisering och där alla försök att nyansera riskerar att kvävas. För att en verklig förändring ska ske tror jag det politiska systemet skulle behöva göras om i grunden så att man öppnar upp för fler partier och ett större politiskt spektrum. Först då kan vi börja snacka om verklig demokrati.
Pluralism
Tvåpartisystemet
