Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken, eller ”It ain’t over until it’s over”, som jänkarna brukar säga. Med förra presidentvalet färskt i minnet, där många var övertygade om att Hillary Clinton skulle vinna, så avstår nog många Bidensupportrar från att ta ut segern i förskott – även om opinionsundersökningarna tyder på att han har ett försprång. 

Men även om Joe Biden vinner är det långtifrån säkert att Trump kommer acceptera valresultatet, det kan komma att bli en utdragen kamp om hur resultatet ska räknas och i slutändan kanske det blir Högsta domstolen som avgör. Under tiden är risken att motsättningarna mellan republikaner och demokrater kommer att öka ännu mer, båda sidorna kommer att anklaga varandra för att mixtra med resultatet, och en del har till och med varnat för att ett inbördeskrig kan komma att utbryta. 

Jag tror inte att det kommer att gå fullt så långt, men jag är ändå väldigt orolig för utvecklingen i USA. Samtidigt ska man också komma ihåg att oavsett om USA:s nästa president heter Joe Biden eller Donald Trump så kommer med all sannolikhet många av de övergripande problemen i USA att kvarstå. Delvis för att både Trump och Biden vill att de ska kvarstå och delvis för att inte ens USA:s president kan bestämma allt på egen hand. 

Vissa saker skulle förmodligen förändras till det bättre med Biden som president, inte minst klimatpolitiken där Biden har sagt att han vill återföra USA till Parisavtalet och göra mycket större satsningar på förnyelsebar energi. En väsentlig skillnad är också att Biden, till skillnad från Trump, åtminstone respekterar demokratiskt fattade beslut och inte anser sig själv stå över lagen. Men rasismen, de djupt cementerade orättvisorna, vapenlagarna och den utbredda polariseringen … allt detta är exempel på sådant som till stora delar kommer att bestå. Biden kanske möjligen kan nagga dem lite i kanten, men han kommer knappast att kunna förändra dem på djupet.

I Filosofiska rummet på P1 i söndags talades det om just polarisering. Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson menade där att den extrema polarisering som just nu sker i USA delvis är ett resultat av tvåpartisystemet. I USA finns det som bekant bara två partier, Demokraterna och Republikanerna (okej, formellt sett finns det fler partier, men systemet är riggat på ett sådant sätt att dessa aldrig kommer att få något verkligt inflytande). Det här gör att den politiska debatten blir väldigt enkelspårig, antingen är man för eller emot ett förslag, det blir ett “vi mot dom”-tänkande och alla nyanser försvinner. Man kan invända att nyanserna kommer fram i primärvalen, då partiernas kandidat ska utses, men när väl detta är gjort så förväntas övriga kandidater ställa sig bakom den som blivit vald och de miljoner människor som hellre hade sett en annan kandidat förlorar i princip sin röst. The winner takes it all. 

Stefan Löfven har sagt många dumma saker, men en sak har han faktiskt helt rätt i och det är hans käpphäst om att blockpolitiken är fördummande. Ett tag såg det ut som att Sverige var på väg att gå samma väg som USA med ett block bestående av Alliansen och ett av de rödgröna. Sen kom Sverigedemokraterna och rörde till saker och de senaste åren har vi kunnat se gamla allianser falla isär och nya bildas. S och MP regerar idag med stöd av L och C, en konstellation som för bara några år sedan betraktades som helt omöjlig. Ännu märkligare tycker nog många att det är att V har fått stöd av M, KD och SD i viktiga omröstningar i riksdagen – tre partier som står väldigt långt ifrån V ideologiskt, men som alla förenas i sin vilja att sätta press på regeringen.
Även om det svenska systemet vid en första anblick kan verka rörigt och kaosartat så är det i själva verket ett tecken på en vital pluralistisk demokrati. En demokrati där det finns utrymme för många olika viljor (även om partierna förvisso är mer överens i många frågor än de vill ge sken av).  

Precis som att det är viktigt att det finns en mångfald av åsikter inom politiken är det också viktigt att det gör det inom media, samt att media speglar den samhälleliga mångfalden. Tyvärr är tendensen när det gäller det sistnämnda tyvärr den motsatta. Media strävar ofta efter att förenkla och att iscensätta en tydlig konflikt med två sidor. Många nyhetsredaktioner verkar tro att opartiskhet är detsamma som att alltid lyfta fram två motsatta åsikter, men ofta är ju verkligheten mycket mer komplex. Det finns ytterst sällan bara två perspektiv på en fråga utan ofta många fler än så. 

För att återknyta till den amerikanska politiken så handlar alltså de problem vi ser nu inte bara om att landet styrs av en auktoritär president som gör populistiska utspel och vägrar lyssna på forskningen. Det är en del av problemet, och Trump har varit väldigt framgångsrik i att förstärka polariseringen, men ytterst handlar det också om att USA har ett system som är upplagt för polarisering och där alla försök att nyansera riskerar att kvävas. För att en verklig förändring ska ske tror jag det politiska systemet skulle behöva göras om i grunden så att man öppnar upp för fler partier och ett större politiskt spektrum. Först då kan vi börja snacka om verklig demokrati.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.