För några dagar sedan publicerade SVT ett nyhetsinslag om utlandssvenskar som måste splittra familjen för att flytta hem. Det handlar om familjer där den ena partnern är svensk medborgare och den andra kommer från ett land utanför EU (exempelvis USA). För att kunna komma till Sverige behöver personen som inte är svensk medborgare ansöka om att bli anhöriginvandrare och under tiden som ansökan behandlas av Migrationsverket, vilket kan ta upp till två år, måste hen befinna sig i sitt hemland. I praktiken kan alltså familjer tvingas att leva splittrade i flera år.

Det här är givetvis hemskt, men vad SVT knappt tar upp är att det rör långt fler än bara så kallade utlandssvenskar. Samma regler gäller för alla som ska flytta till Sverige som anhöriginvandrare. Om du har varit i Sverige på semester och blivit kär och vill flytta ihop med din partner måste du söka från hemlandet. Om din familj har flytt till Sverige från ett land i krig och du vill flytta ihop med dem måste du söka från hemlandet. Och så vidare. Annica Dahlqvist, presskommunikatör på Migrationsverket, säger till SVT att om man gjorde på något annat sätt så skulle det innebära att man särbehandlade utlandssvenskar – vilket hon förstås har helt rätt i.

Migrationskommittén verkar dock tycka att det är en bra idé att särbehandla utlandssvenskar. I sitt förslag vill de nämligen slopa det försörjningskrav som i vanliga fall gäller om man vill flytta ihop med sin partner (det vill säga att partnern som bor i Sverige måste kunna försörja den som ska flytta hit) för just utlandssvenskar. Det är svårt att förstå logiken i det. Om vi tycker det är fel att människor flyttar till Sverige och lever på bidrag så borde det väl gälla alla? Varför ska utlandssvenskar ha en särskild gräddfil?

Nu tycker jag inte att det är något fel i att den som kommer till Sverige, utan kanske några kontakter förutom sin familj och som inte kan språket, får ta emot bidrag när hen kommer hit. Jag tycker det är fullt rimligt, oavsett om det gäller utlandssvenskar eller flyktingar från ett land i krig. Däremot tycker jag inte det är rimligt med Migrationsverkets långa handläggningstider, eller att man måste befinna sig i hemlandet under tiden som ärendet behandlas. Jag har själv bevittnat hur det här har slitit isär par som inget annat önskar än att leva tillsammans. 

Lösningen borde vara enkel: låt den som har en partner i Sverige få komma hit och ansöka om uppehållstillstånd oavsett om partnern har en förmögenhet eller är utfattig. Människors rätt till att älska och leva tillsammans ska inte ha något att göra med om du är fattig eller rik.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.