Glöd · Ledare

Organisationsförbud löser inte problemen med islamismen

Låt mig börja med att slå fast det självklara: mordet på den franske historieläraren Samuel Paty för en dryg vecka sedan var fruktansvärt, makabert och obehagligt. Det är lätt att förstå den djupa sorg och vrede som många i Frankrike har känt den senaste veckan. Men att känslorna går att förstå är inte detsamma som att alla motreaktioner som har skett är rimliga eller försvarbara.

Bara några dagar efter mordet meddelade den franske inrikesministern Gérald Darmanin att 231 personer som han menar är ett hot mot Frankrikes säkerhet ska utvisas så snart som möjligt. En hel del av dem sitter redan i fängelse, men 50 av dem ska gripas – med tanke på detta är det märkligt hur han kan säga att de ska utvisas innan de har fått någon rättegång eller ens vet vad de är anklagade för. Han informerade också om att 51 muslimska organisationer som han målade ut som fiender till staten kommer få besök av säkerhetstjänsten inom kort och att målet är att de ska upplösas. Han kunde även ge besked om att han redan nu kommer lägga förslag om att två av dem ska förbjudas, CCIF (Kollektivet mot islamofobi i Frankrike) och Baraka City. Var det någon som sa rättssäkerhet?

CCIF misstänks för att ha inblandning i mordet eftersom de nämns i den video som man tror har sporrat gärningsmannen. Men om organisationen själva var medvetna om detta och om de hade någon direkt påverkan är än så länge långt ifrån klarlagt. Vad vi däremot vet om CCIF är att det är en organisation som erbjuder juridisk hjälp till muslimer som anser sig ha blivit orättvist behandlade och att de bland annat var en av de organisationer som stod upp för rätten att använda så kallad burkini på franska badplatser när det var en het fråga för några år sedan. Baraka City är en hjälporganisation med verksamhet i bland annat Afrika och Mellanöstern – själva säger de att de bistår miljontals människor med hjälp. Enligt inrikesministern ska företrädare för båda organisationerna ha deltagit i en hatkampanj mot läraren på sociala medier. Om det stämmer är det givetvis allvarligt, men frågan är om det är tillräcklig grund för att kräva att organisationerna ska förbjudas?

Förutom att det hat mot islamism som just nu piskas upp i Frankrike, givetvis underblåst av högerextremisten Marine Lé Pen, riskerar att drabba miljontals oskyldiga muslimer så är ett förbud mot vissa organisationer – oavsett vad man anser om organisationerna – både farligt och kontraproduktivt.

Organisationer kan förbjudas, men det kan inte tankar och idéer. Även om just de här organisationerna skulle bli otillåtna är det alltså högst troligt att de kommer formera sig på andra sätt eller att budskapen kommer spridas genom andra kanaler. Ett organisationsförbud kan alltså bli ett slag i luften men det kan också göra att hatet från personer som ingår i grupperna och som i många fall känner sig svikna och övergivna av samhället växer ännu mer.

Vad jag däremot ser som väldigt positivt, och hoppfullt, är att flera stora muslimska organisationer i Frankrike har gått ut och tagit starkt avstånd från dådet och sagt att det inte har något med islam att göra. Det är när fördömandet kommer inifrån den muslimska gemenskapen som det kan få verklig effekt. Detta, i kombination med stora insatser för att öka jämlikheten och utbildningen, tror jag är helt avgörande för att minska risken för terrordåd. President Emmanuel Macrons och inrikesministern Gérald Dermanins tal om hårdare tag riskerar dock bara att öka polariseringen och segregationen i Frankrike ytterligare.

De som förstått att det behövs annat än bara hårdare tag för att lösa problem.

Att alla ensamkommande barn och ungdomar som kom till Sverige under 2015 och blev åldersuppskrivna fortfarande inte har fått någon upprättelse.