Låt mig börja med att slå fast det självklara: mordet på den franske historieläraren Samuel Paty för en dryg vecka sedan var fruktansvärt, makabert och obehagligt. Det är lätt att förstå den djupa sorg och vrede som många i Frankrike har känt den senaste veckan. Men att känslorna går att förstå är inte detsamma som att alla motreaktioner som har skett är rimliga eller försvarbara.

Bara några dagar efter mordet meddelade den franske inrikesministern Gérald Darmanin att 231 personer som han menar är ett hot mot Frankrikes säkerhet ska utvisas så snart som möjligt. En hel del av dem sitter redan i fängelse, men 50 av dem ska gripas – med tanke på detta är det märkligt hur han kan säga att de ska utvisas innan de har fått någon rättegång eller ens vet vad de är anklagade för. Han informerade också om att 51 muslimska organisationer som han målade ut som fiender till staten kommer få besök av säkerhetstjänsten inom kort och att målet är att de ska upplösas. Han kunde även ge besked om att han redan nu kommer lägga förslag om att två av dem ska förbjudas, CCIF (Kollektivet mot islamofobi i Frankrike) och Baraka City. Var det någon som sa rättssäkerhet?

CCIF misstänks för att ha inblandning i mordet eftersom de nämns i den video som man tror har sporrat gärningsmannen. Men om organisationen själva var medvetna om detta och om de hade någon direkt påverkan är än så länge långt ifrån klarlagt. Vad vi däremot vet om CCIF är att det är en organisation som erbjuder juridisk hjälp till muslimer som anser sig ha blivit orättvist behandlade och att de bland annat var en av de organisationer som stod upp för rätten att använda så kallad burkini på franska badplatser när det var en het fråga för några år sedan. Baraka City är en hjälporganisation med verksamhet i bland annat Afrika och Mellanöstern – själva säger de att de bistår miljontals människor med hjälp. Enligt inrikesministern ska företrädare för båda organisationerna ha deltagit i en hatkampanj mot läraren på sociala medier. Om det stämmer är det givetvis allvarligt, men frågan är om det är tillräcklig grund för att kräva att organisationerna ska förbjudas?

Förutom att det hat mot islamism som just nu piskas upp i Frankrike, givetvis underblåst av högerextremisten Marine Lé Pen, riskerar att drabba miljontals oskyldiga muslimer så är ett förbud mot vissa organisationer – oavsett vad man anser om organisationerna – både farligt och kontraproduktivt.

Organisationer kan förbjudas, men det kan inte tankar och idéer. Även om just de här organisationerna skulle bli otillåtna är det alltså högst troligt att de kommer formera sig på andra sätt eller att budskapen kommer spridas genom andra kanaler. Ett organisationsförbud kan alltså bli ett slag i luften men det kan också göra att hatet från personer som ingår i grupperna och som i många fall känner sig svikna och övergivna av samhället växer ännu mer.

Vad jag däremot ser som väldigt positivt, och hoppfullt, är att flera stora muslimska organisationer i Frankrike har gått ut och tagit starkt avstånd från dådet och sagt att det inte har något med islam att göra. Det är när fördömandet kommer inifrån den muslimska gemenskapen som det kan få verklig effekt. Detta, i kombination med stora insatser för att öka jämlikheten och utbildningen, tror jag är helt avgörande för att minska risken för terrordåd. President Emmanuel Macrons och inrikesministern Gérald Dermanins tal om hårdare tag riskerar dock bara att öka polariseringen och segregationen i Frankrike ytterligare.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.