Glöd · Ledare

En trubbig pandemilag med svåra biverkningar

Lagar är trubbiga verktyg och det är en svår konst att utforma dem så att de träffar rätt och inte får konsekvenser som lagstiftaren kanske inte hade räknat med. Därför är det bra att Sveriges coronastrategi i huvudsak har byggt på frivillighet och rekommendationer istället för att, som i många andra länder, detaljstyra vad människor får och inte får göra.

Det vi trots allt har lagstiftat kring visar tydligt hur komplicerat det är. När regeringen i våras beslutade att förbjuda alla offentliga sammankomster på mer än femtio personer så var det för att visa handlingskraft i ett desperat läge. Det är svårt att säga vilken effekt på smittotalen det har haft, det är ett faktum att vi har haft betydligt färre smittade och döda i Sverige efter april–maj. Men hur mycket det beror på lagen i sig, och hur mycket det beror på andra orsaker, till exempel det vi brukar kalla folkvett och Folkhälsomyndighetens rekommendationer, lär vi nog aldrig få veta.

Vad vi däremot vet är att lagen, så som den utformades, kom att slå väldigt snett. Vid demonstrationer och kultur- och idrottsevenemang har man tvingats hålla stenhårt på 50-personsregeln, men däremot har folk kunnat trängas som vanligt på bussar och i köplador. På restauranger har det kunnat sitta flera hundra personer, om de hållit ordentligt avstånd, men om en artist går upp på scenen måste de flesta lämna restaurangen. Det här är lyckligtvis är åtgärdat nu och regeringen beslutade igår att utöka publikgränsen vid evenemang där personer sitter ner till 300 personer, vilket säkert har varit efterlängtat hos många. Men det är märkligt att det tagit så lång tid att få fram en rättvis lagstiftning. 

Regeringen har också annonserat att det ska komma en ny tillfällig pandemilag men den kommer förmodligen inte att vara på plats förrän till sommaren, säger socialminister Lena Hallengren (S). Vill man vara positiv kanske man kan säga att det är bra att de har lärt sig hur dumt det kan bli om man skyndar på en lag utan att ha alla konsekvenser klara för sig. Men samtidigt – behöver vi verkligen en till lag om det ska dröja så länge? I bästa fall kommer pandemin i det närmaste vara över till sommaren, men om inte så kommer vi i alla fall förmodligen ha ett betydligt bättre läge än vi har i dag eftersom flera vaccin väntas vara klara att börja använda i början av nästa år.

Coronapandemin lär förvisso inte vara den sista pandemin som Sverige drabbas av, det kommer att komma fler. Men vi vet inte exakt hur de kommer att se ut, det som verkar vara ett framgångsrikt sätt att bekämpa corona kanske inte alls är det när det gäller framtida pandemier. Så istället för att skapa en lag som kanske aldrig kommer att bli relevant vore det bättre om regeringen nu satsade på att ta fram olika scenarion och ett brett spektrum av åtgärder som skulle kunna genomföras utan att vi samtidigt begränsade människors frihet.

Tanken med den nya lagen är att den ska begränsa folksamlingar i kollektivtrafiken och sätta ett maxtak för besökande i butiker. Det kan låta bra, det är ju bland annat inkonsekvensen som har varit ett problem med den gamla lagen. Men det är också problematiskt eftersom det begränsar vår frihet ytterligare. Jag ställer mig också väldigt frågande till hur det ska efterlevas i praktiken.

Säg att vi sätter ett tak på max fyrtio personer på bussar samtidigt – vem ska hålla koll på det? Är det busschauffören och vad gör hen i så fall om det kliver på fler? Om vi samtidigt ska ha kvar systemet med att alla kliver på baktill i bussen för att skydda chaufförerna från smittspridning (vilket är rimligt) så har jag svårt att se hur det kommer fungera. Eller ska vi ha kontrollanter på varenda buss? Vad säger förresten att de som har klivit på bussen tidigare har ett större behov av att resa än de som kommit på senare? På spårvagnar och tunnelbanor är det förmodligen ännu svårare att hålla koll på det exakta antalet passagerare, eller att stoppa vissa från att åka med.

Men det är inte bara ett praktiskt utan också ett stort demokratiskt problem. Alla människor har inte råd att ha bil, eller avstår från bil av till exempel miljöskäl. Ska inte dessa ha lika stor rätt att resa som andra? Det blir också en rättvisefråga mellan stad och land, bor man i en stad med bra turtäthet är det lätt att bara vänta på nästa buss om den första visar sig vara full, men bor man på landet måste man kanske vänta i flera timmar på nästa. I värsta fall går det inga fler den dagen.

Att begränsa demonstrationsfriheten, som man gjorde i våras, var redan det ett väldigt stort ingrepp i demokratin. En begränsning av vår rörelsefrihet, även om det är under en begränsad tid, skulle vara ytterligare ett stort steg mot ett auktoritärt samhälle. 

När det gäller köpladorna är det möjligen något enklare, min gissning är att butikerna helt enkelt kommer ha dörrvakter som kontrollerar hur många som går in. Men också detta är en demokratiskt tveksam lösning eftersom det gynnar dem som har råd att bestämma över sin tid själva och kan handla lite när de vill på dagen. För den som jobbar heltid och kanske bara har en enda matvarubutik i närheten kan en så enkel sak som att handla mat plötsligt bli ett väldigt svårt företag.

Jag utesluter inte att det går att hitta lösningar på det här som både bromsar smittan och skyddar våra grundläggande friheter. Men frågan är om regeringen är tillräckligt angelägen om det för att verkligen vända på varje sten och göra vad som krävs. Och om de lyckas med detta så är vi ändå tillbaka vid min första fråga – behöver vi just en sådan här pandemilag om över ett halvår? Jag tillåter mig att tvivla.

Att publiktaket nu höjs från 50 till 300 personer.

Att man fortfarande inte gör någon skillnad på arenor som har kapacitet att ta emot ett väldigt stort antal besökare och små trånga lokaler.