Glöd · Ledare

Värna allemansrätten – för naturens och gemenskapens skull

Allemansrätten är något av det finaste vi har i Sverige. Det låter som en klyscha, men det är faktiskt sant. Det som för oss som är uppvuxna här känns alldeles självklart – att naturen tillhör oss alla, att man kan ströva fritt i skogen, plocka bär och svamp och tälta – är tyvärr inte alls självklart i många andra länder.

Alla verkar dock inte hålla med om detta. I ATL den 29 augusti skrev Annika Nordin en krönika där hon argumenterar för att vi borde införa ett “svamp- och bärkort” på samma sätt som vi har fiskekort och jaktlicens. Tidningens ledarskribent Edvard Hollertz är inne på samma spår, han skriver att innehållet i allemansrätten bör begränsas och att äganderätten måste stärkas.

Annika Nordins argument handlar framför allt om hur vi ska säkra tillgången till vilda bär. För att vi ska få gott om bär krävs en välgallrad skog, skriver hon, eftersom en välvuxen skog inte släpper igenom tillräcklig med ljus till bärrisen. ”Men så länge bären ingår i allemansrätten finns inga drivkrafter för skogsägare att göra avkall på skogstillväxten för att gynna bärtillgången.” Hon menar också att kommersiella bär- och svampplockare tömmer attraktiva ställen på exempelvis hjortron och svamp så att fritidsplockarna inte får något att plocka. Det ligger kanske något i det. Min personliga upplevelse är förvisso en annan, i min närmaste skog har det under sommaren varit enormt mycket blåbär, och en stor del har tyvärr gått till spillo eftersom det är så få som ids plocka. Men det kan förstås vara annorlunda på andra platser och framför allt med mer sällsynta bär och svampar. Men vad säger att det skulle bli så mycket bättre om fastighetsägaren fick bestämma? Såvida vi inte inför någon sorts ”bärkvot” för alla invånare så skulle ju ägaren i så fall kunna bestämma att ingen får plocka bär på hens mark. Hur rättvist är det?

I en debattartikel i ATL lyfter professorn Erik Westholm och skogsägare och turismföretagaren Leif Öster andra problem med Annika Nordins förslag: ”Rent praktiskt är förslaget mycket svårt att införa. Hur ska bärplockaren veta vems mark man är på och hur ska man sedan få tag i den kanske okända markägaren? Och vad gör man när bärplockaren passerar flera fastigheter – krävs då flera kort?” Jag kan bara hålla med om detta.

Ledarskribenten Edvard Hollertz har en liten annan ingång i frågan. Han anser att det har skett ett ”mentalitetsskifte” bland allmänheten och att allemansrätten i dag tolkas som att man ska ha rätt att ”obstruera mot brukandet av naturen” (han tar som exempel folk som protesterar mot skogsavverkningar på insändarsidor). Det här innebär att områden växer igen och tappar sin attraktivitet menar han.

Hollertz säger att han vill vårda skogen, men det bästa sättet att göra det på är att knappast att stärka äganderätten. En skogsägare kan ju tvärtom få för sig att avverka en värdefull urskog. Ett bättre sätt vore istället att utöka bestämmanderätten, att upprätta skogsråd som tillsammans kan fatta beslut om vad som ska göras med skogen och samtidigt se till så att skog som är viktig för den biologiska mångfalden skyddas.

Ledaren har ganska lite med allemansrätten i sig att göra, men den åskådliggör ändå en skillnad i perspektiv. För vem eller vilka är naturen till för? Är det vår gemensamma resurs som vi ska fatta beslut om tillsammans och där alla har rätt att vistas så länge vi inte åsamkar skada? Eller är det framförallt ägaren som ska bestämma och kunna förbjuda andra från att vistas där? För mig är valet självklart – naturen är till för alla, bara så kan vi skydda den från giriga intressen.

EU-parlamentet har röstat igenom att de vill minska utsläppen med 60 procent, istället för tidigare 40 procent, till 2030. Det är fortfarande för lite, men en bit på vägen.

Det är sorgligt, och skrämmande, att se hur Donald Trump efter att han själv drabbades av covid-19 och klarade sig nu återigen försöker tona ner riskerna.