Allemansrätten är något av det finaste vi har i Sverige. Det låter som en klyscha, men det är faktiskt sant. Det som för oss som är uppvuxna här känns alldeles självklart – att naturen tillhör oss alla, att man kan ströva fritt i skogen, plocka bär och svamp och tälta – är tyvärr inte alls självklart i många andra länder.

Alla verkar dock inte hålla med om detta. I ATL den 29 augusti skrev Annika Nordin en krönika där hon argumenterar för att vi borde införa ett “svamp- och bärkort” på samma sätt som vi har fiskekort och jaktlicens. Tidningens ledarskribent Edvard Hollertz är inne på samma spår, han skriver att innehållet i allemansrätten bör begränsas och att äganderätten måste stärkas.

Annika Nordins argument handlar framför allt om hur vi ska säkra tillgången till vilda bär. För att vi ska få gott om bär krävs en välgallrad skog, skriver hon, eftersom en välvuxen skog inte släpper igenom tillräcklig med ljus till bärrisen. ”Men så länge bären ingår i allemansrätten finns inga drivkrafter för skogsägare att göra avkall på skogstillväxten för att gynna bärtillgången.” Hon menar också att kommersiella bär- och svampplockare tömmer attraktiva ställen på exempelvis hjortron och svamp så att fritidsplockarna inte får något att plocka. Det ligger kanske något i det. Min personliga upplevelse är förvisso en annan, i min närmaste skog har det under sommaren varit enormt mycket blåbär, och en stor del har tyvärr gått till spillo eftersom det är så få som ids plocka. Men det kan förstås vara annorlunda på andra platser och framför allt med mer sällsynta bär och svampar. Men vad säger att det skulle bli så mycket bättre om fastighetsägaren fick bestämma? Såvida vi inte inför någon sorts ”bärkvot” för alla invånare så skulle ju ägaren i så fall kunna bestämma att ingen får plocka bär på hens mark. Hur rättvist är det?

I en debattartikel i ATL lyfter professorn Erik Westholm och skogsägare och turismföretagaren Leif Öster andra problem med Annika Nordins förslag: ”Rent praktiskt är förslaget mycket svårt att införa. Hur ska bärplockaren veta vems mark man är på och hur ska man sedan få tag i den kanske okända markägaren? Och vad gör man när bärplockaren passerar flera fastigheter – krävs då flera kort?” Jag kan bara hålla med om detta.

Ledarskribenten Edvard Hollertz har en liten annan ingång i frågan. Han anser att det har skett ett ”mentalitetsskifte” bland allmänheten och att allemansrätten i dag tolkas som att man ska ha rätt att ”obstruera mot brukandet av naturen” (han tar som exempel folk som protesterar mot skogsavverkningar på insändarsidor). Det här innebär att områden växer igen och tappar sin attraktivitet menar han.

Hollertz säger att han vill vårda skogen, men det bästa sättet att göra det på är att knappast att stärka äganderätten. En skogsägare kan ju tvärtom få för sig att avverka en värdefull urskog. Ett bättre sätt vore istället att utöka bestämmanderätten, att upprätta skogsråd som tillsammans kan fatta beslut om vad som ska göras med skogen och samtidigt se till så att skog som är viktig för den biologiska mångfalden skyddas.

Ledaren har ganska lite med allemansrätten i sig att göra, men den åskådliggör ändå en skillnad i perspektiv. För vem eller vilka är naturen till för? Är det vår gemensamma resurs som vi ska fatta beslut om tillsammans och där alla har rätt att vistas så länge vi inte åsamkar skada? Eller är det framförallt ägaren som ska bestämma och kunna förbjuda andra från att vistas där? För mig är valet självklart – naturen är till för alla, bara så kan vi skydda den från giriga intressen.

Såg du på TV4-nyheterna måndagen den 4 december? I så fall kunde du se kycklingar som slungades omkring på rullband i en gigantisk maskin och klämdes till döds. Skadade och sjuka kycklingar lämnades i backar där de åt på varandra. Det var Djurrättsalliansen som hade filmat med dold kamera inne på en av Kronfågels kläckerianläggningar. Om du är som de flesta så mådde du illa av att se bilderna. Kanske du till och med bytte kanal för att du inte ville se det? Reaktionerna visar att vi bryr oss om djur och lidandet de utsätts för. 

Kronfågels VD Fredrik Strømmen säger om bilderna: ”Så det jag ser här är någonting som absolut inte följer våra rutiner.” Det är som det alltid brukar låta när djuren plågas i Sveriges djurfabriker. Det är enskilda undantag som ska åtgärdas snabbt — vill de få oss att tro. ”Jag och alla våra medarbetare har ju djurvälfärd som första prioritet och högsta mål” säger också Kronfågels VD. Är det någon som fortfarande tror på detta? Jag tror att många av oss konsumenter VILL så gärna tro det eftersom vi inte gärna ändrar våra vanor. Därför är vi extra lättlurade när det gäller påståenden som dessa. 

Men är det inte dags att vi slutar med vårt kollektiva självbedrägeri och istället är ärliga mot oss själva? Det går inte att undgå våld och lidande i djurindustrin, oavsett hur många kontroller som utförs. När vi betraktar kännande varelser som en produkt (dessutom billig) som ska framställas i snabb takt för högsta profit så leder det med säkerhet till stort lidande. Vi har alla en moralisk plikt att granska hur djuren behandlas i djurindustrin eftersom det är vi som stödjer den med våra inköp.

Sanningen är endast några googlingar borta. När du har sett hur djuren har det så fråga dig: stämmer detta överens med dina värderingar? Om inte så är det dags att öppna dörren för en ny kulinarisk värld – alla fantastiska smaker och former från växtriket! Mycket av det känner du redan igen, men du kan få en chans att testa nya växtbaserade produkter och recept som inte har en stark bismak av lidande och död. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.