DEBATT. Den 25:e September anordnade Fridays For Future en global manifestationsdag och den 26:e ägde FN:s internationella dag för totalt avskaffande av kärnvapen rum. Miljontals människor världen över har insett och börjat reagera mot att deras framtid är hotad på många fronter. I det här inlägget vill vi belysa freds- och miljöfrågan.

Ökat antal klimatflyktingar och begränsade resurser ökar risken för konflikter. Vissa nuvarande politiska ledare väljer att rusta för krig och satsar miljarder på vapen och militär. Alltmedan FN:s globala mål uppmanar världens länder att verka för fredliga och inkluderande samhällen samt hållbar energi.

I Sverige får försvarsmakten cirka fem gånger mer än åtgärderna för att bromsa klimatförändringarna, utan krav på styrning eller krav på redovisning av sin klimatpåverkan. Enbart Försvarets utsläpp för inrikes transporter motsvarar en tredjedel av det svenska inrikesflyget, enligt SCB.

Absurda summor läggs idag på militär upprustning. 1 822 miljarder dollar investerades globalt år 2018. Världens militära utgifter fortsätter att öka. Varje timme investerar väldens kärnvapenländer mer på att modernisera befintliga arsenaler än FN:s årliga budget för kärnvapennedrustning. 
Kärnvapnen står färdiga för att utplåna mänskligheten. Behovet av omställning är akut. Vi citerar FNs tidigare generalsekreterare Ban Ki Moon: ”Världen är överbeväpnad och freden underfinansierad”. Vad gör våra svenska politiker?

Femtiosex före detta politiker i Natoallierade länder har skrivit ett öppet brev till sina nuvarande ledare där de uppmanar till att skriva under FN:s förbud mot kärnvapen. Sverige har ännu inte undertecknat.

Kärnkraftsindustrin, uppbackad av vissa politiker propagerar för utbyggd och ny kärnkraft. Och därmed fortsatt spridning av uran och andra miljöfarliga ämnen från gruvbrytning, anrikning, reaktordrift, avfallshantering och kärnkraftsolyckor. Detta trots att alternativen nu byggs mycket snabbare, billigare och är mindre farliga för människor och miljön.

Kärnkraften är inte utsläppsfri. I ett livstidsperspektiv är växthusgasutsläppen från svensk kärnkraft lika stora som från allt årligt svenskt flygande, in- och utrikes. Kärnkraft har så höga kostnader att det nu bara är militära skäl som kan få den ”lönsam”. Den tar årtionden att bygga och våra utsläpp måste börja minska nu. Den tar ännu längre tid att riva och ingen vet än hur avfallet ska säkras i 100 000 år. Riskerna för obegripligt stora katastrofer ökar ju mer man förlänger brukstiden. Kärnkraften måste helt enkelt avvecklas så snabbt som möjligt.

Det är dags att våra makthavare tar miljöfrågorna på allvar. Det gäller politiker och företagsledare på alla nivåer men även dig och mig. Även vi kan påverka utvecklingen genom att handla hållbart, tala om för politiker vad vi tycker och välja kloka politiker.

Måna Wibron
Runa Forsman
Ulrika Hådén
Linnéa Henriksson
Berth Henriksson
Birgitta Krona
Hjördis Johansson
Gertie Gagner
Elisabet Finné (läkare och medlem i SLMK/ Svenska läkare mot kärnvapen)

Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen och Kvinnor för fred, Sundsvall

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.