I början av augusti släpptes en statlig offentlig utredning som, med tanke på dess sprängpolitiska innehåll, har fått förvånansvärt lite uppmärksamhet. Utredningen har tagits fram av Jämlikhetskommissionen och heter En gemensam angelägenhet. Den visar bland annat att medan inkomstutvecklingen har legat i stort sett still för låg- och medelinkomsttagare mellan 1995 och 2018 så har den ökat rejält för höginkosttagarna. Allra mest har den ökat för den rikaste procenten som har fyrdubblat sin inkomst under den här perioden.
I Agenda i söndags visades i alla fall ett inslag om utredningen. En intervju med ordföranden i Jämlikhetskomissionen följdes av en ganska förutsägbar debatt och därefter ett inslag om Siduri Poli som vuxit upp i ett fattigt förortsområde men som numera är en framgångsrik entreprenör och som bland annat har skrivit boken Hur du lyckas i en vit värld. Hon har alltså gjort en klassisk klassresa och nu vill hon få fler att göra samma resa som hon. Bra, eller?
Det är absolut inte det att jag inte unnar Siduri Poli eller andra personer med invandrarbakgrund som kommer från fattiga miljöer chansen till framgång. Det är självklart bra att ens möjlighet att lyckas inte är helt beroende av ens efternamn eller hur en ser ut. Men samtidigt får vi inte glömma att för varje person som gör en klassresa så finns det tusentals andra som inte kommer göra samma resa, att Siduri Poli ens ska behöva skriva en bok med en sådan titel vittnar om att det är någonting i vår värld som är väldigt skevt.
Kanske tyckte Agenda-redaktionen att det skulle bli lite för deppigt, alternativt lite för “vänster”, med bara en rapport om att ojämlikheten ökar så därför bestämde de sig för att de måste ha ett inslag om att det går att lyckas också, bara man anstränger sig lite! Men den stora bilden säger någonting annat. Ökad ojämlikhet leder också till minskad social rörlighet, det vill säga det blir svårare att klättra på stegen i ett samhälle där avstånden är större. Men man kan också fråga sig varför vi över huvud taget ska ha ett samhälle där människor ständigt uppmuntras till att “klättra på stegen”. Är konkurrens med andra verkligen det enda sättet att vinna lycka på? Och i så fall på bekostnad av vilka?
Det finns de som hävdar att det inte är något problem med ojämlikhet, att det till och med kan vara bra eftersom det sporrar de med låg inkomst att verkligen anstränga sig för att lyckas. “Det ska löna sig att jobba”, som det brukar heta. Men saken är ju den att alla inte har samma förutsättningar för att lyckas. Den som är född i ett fattigt hem eller uppvuxen med ett annat språk kommer generellt sett alltid att ha en längre uppförsbacke än de som fått allting serverat på guldfat. Det finns givetvis undantag, solskenshistorier om de som klarar sig mot alla odds, men det är återigen inte den breda bilden.
Ojämlikhet handlar inte bara om inkomst, det påverkar också vår hälsa. Det är ett faktum att de som är födda i rikare områden i genomsnitt lever flera år längre än de som kommer från fattigare. Dessutom minskar tilliten i samhällen med stora inkomstklyftor. Det är bara att se på USA, ett land med extrema inkomstklyftor och en extrem politisk polarisering. Men vi kan också se på Sverige och den växande främlingsfientligheten under de senaste decennierna.
Ja, jag tror att rasismen, åtminstone delvis, är en effekt av inkomstklyftorna. I ett samhälle där avstånden ökar så ökar också rädslan för att “falla ifrån”, att hamna i det beryktade “utanförskapet”. Då blir det också lätt för demagoger som Sverigedemokraterna att spela på den här rädslan och varna för att om fler människor kommer hit så kommer fler att konkurrera om jobben och välfärden och det kommer minska dina möjligheter att klättra på stegen. Och så länge vi inte ger de människor som kommer hit trygghet och en garanterad inkomst så kommer nidbilden av förortsområden och kriminella invandrare att leva vidare.
Men vet ni vad, det behöver inte vara så här. Vi skulle kunna organisera ett samhälle utan extrema inkomstklyftor (som inte för den sakens skull behöver vara ett auktoritärt samhälle á la Sovjetunionen – ett samhälle som för övrigt var allt annat än jämlikt). Ett samhälle där inte hela livet går ut på att ständigt kämpa för att ta sig uppåt. Ett samhälle där ingen person behöver göra en klassresa helt enkelt eftersom det inte längre finns några klasser.
Att det börjar talas mer om klasskillnader och ojämlikhet.
Att ojämlikheten i Sverige har ökat så mycket de senaste decennierna.
