DEBATT. Den gångna veckan har av Kyrkornas Världsråd dedicerats åt bön för fred i Palestina och Israel. Det hade varit fantastiskt om den krönts med ett fredsavtal värt namnet. Så blev det inte eftersom palestinierna inte ens fanns i åtanke när Israel tecknade avtal med diktaturerna Förenade Arabemiraten och Bahrain, under USA:s överinseende. Epitetet fred hade enbart klistrats på för att skänka glans åt avtalet som snarare är ett affärsavtal och av en del bedömare i huvudsak ses som ett avtal om vapenhandel. 

Under inledningen av böneveckan från det Heliga Landet, (”World Council of Churches” på Youtube) sade en av prästerna: ”De mäktiga och rika tecknar affärsavtal för att bli rikare och starkare och kallar det ändå fredsavtal”. Och det var just det som skedde ett par dagar senare. Palestinierna upplevde det som ett svek och var givetvis besvikna, om än luttrade. 

Även en del israeler höjde på ögonbrynen och undrade vem de slöt fred med. Vi har aldrig befunnit oss i krig med de här två gulfstaterna, inte ett skott har avlossats, så varför fredsavtal med just dem, resonerade de. Vad folket i de båda berörda gulfstaterna tyckte om avtalet är det nog ingen som vet. De är sannolikt inte tillfrågade. 

Den drygt 70-åriga konflikten Israel/Palestina är väl känd. Men ett slut på  den kräver för det första ett slut på ockupationen, slut på bosättarnas stöld av palestinsk mark – de illegala bosättningarna, samt slut på apartheidpolitiken. Ett slut på allt det som Israel ser som normalisering i förhållande till Palestina, men som är solklara brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt. Med det avklarat kan det bli tal om fredsförhandlingar och i bästa fall en rättvis fred. Det skulle bli ett historiskt fredsavtal värt namnet och den gryning för Mellanöstern som president Trump nu alltför tidigt skroderade om. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.