Glöd · På djupet

Omställningen som samhällets vuxenblivande

Vuxenblivande innebär bland annat att kunna respektera andra som egna subjekt, även ickemänskliga arter och superorganismer som exempelvis skogar, liksom att förstå komplexa system.

Vad innebär det att vara vuxen, och kan vi som samhälle lära oss att agera mer moget genom omställning? Det är några av frågorna som lyfts av skribenterna som själva är aktiva i omställningsrörelsen och ledamöter i Byakademin.

Gestaltterapeuten Mikael Curman skrev boken “Äntligen mogen” vid 70 års ålder. Då kände han sig redo att bidra till samhällsomställningen utan pekfingrar, men såg även att mänskligheten som helhet i dag har möjlighet att ta gemensamt ansvar. Med detta perspektiv kan omställningen ses som en kollektiv mognadsprocess där vi lämnar den industrimoderna eran och dess oansvariga konsumtionsmönster. Vi kan äntligen bli vuxna som samhälle!

Omställningsrörelsen kan kanske inte påstå sig vara mer mogen än övriga samhället, det skulle bara ge mer fingerpekande. Däremot kan rörelsen kanske ses som en villighet att genomföra den lärresa som behövs i det individuella och kollektiva vuxenblivandet. Undertecknade har delat en sådan resa sedan vårt första möte vid Omställningsnätverkets bildande i Ytterjärna 2013. Vi har följts åt i den grupp som idag utgör ByAkademin och som bland annat driver folkhögskoleutbildningen “Framtidens by – bredbandsbullerbyar” i samverkan med Omställningsnätverket. I den konstellationen har vi mötts regelbundet under fyra år. I cirkeln delar vi våra livsresor, stöts och blöts, möter oss själva, ser våra mönster och tar ansvar för helheten – om och om igen. Vi har krisat, upplevt genombrott och stundtals magiska arbetsflöden. Vi har sett hur omställning blir möjlig genom egen mognad.

Nikolas Berg (t
Nikolas Berg (t.v.) med passion för lärande som frigör handling och medskapande av hållbar fredskultur. David Bennett (t.h.) ställer om hjärtat, hjärnan och händerna genom lärande, bygemenskap och odling. Foto: Privat.

Samhällskulturen formas av våra individuella och gemensamma lärresor. Nu när vårt kollektiva ungdomliga festande har drivit vår moderna civilisation och planet över händelsehorisontens gräns måste vi lära oss möta utmaningarna mer moget. Vi behöver bli fler som strävar efter att uppträda vuxet i psykologisk bemärkelse, för att förverkliga en hållbar kultur präglad av kollektiv mognad.

Vuxenblivande ur ett omställningsperspektiv

Vad innebär vuxenblivandet? Hur uppnår vi det personligen och kan en grupp uppnå det gemensamt? Många forskare, psykologer och filosofer har tittat på vuxenblivande genom åren. Själva ser vi det varken som ett tillstånd eller som en linjär process, som vissa teorier hävdar, utan snarare som ett konstant tränande. Vuxenblivandet blir lättare med övning, när man omges av andra som är villiga att utforska det. Då kan man klara att uppträda vuxet oavsett ålder.

Trots brister kan teorier vara användbara. Robert Kegans forskning om vuxenutveckling är välciterad. För honom innebär vuxenblivande förmågan att skapa sin egen identitet och ideologi, fri att välja traditioner och fri från kulturella förväntningar eller oro för vad andra tycker. Intressant nog återfinns liknande förhållningssätt på autism-skalan, vilket Greta Thunberg hänvisat till som delförklaring till sitt eget ledarskap. Kegan menar vidare att vuxenblivande innebär att man integrerar allt man upplevt för att bilda djupare perspektiv, erfarenhet och förhoppningsvis visdom. Förmågan att se sig själv och världen som ett eller flera levande system (eller paradigm), snarare än separata delar utan sammanhang, är också uttryck för mognad.

Ytterligare en aspekt av mognaden är förmågan att fullt ut se sig själv som eget subjekt. Att betrakta sig som subjekt istället för objekt är att göra sig ansvarig för sina känslor och beteenden, det vill säga att se sig som både problemet och lösningen i exempelvis en konflikt. Subjektifiering av andra mänskliga och icke-mänskliga varelser och superorganismer (exempelvis skogar, korallrev, bioregioner och planeten) är en nyckel i ett rättvist, inkluderande och ekologiskt förhållningssätt som respekterar rättigheter för allt levande. Detta är motsatsen till objektifiering där objekt kan mätas, värderas och misshandlas. Mognad kan ses som respekt för varje subjekts rätt att existera, blomstra och utvecklas på egna villkor.

Systemperspektivet på vuxenblivandet för tankarna till Donella Meadows artikel “Places to intervene in a system” där de mest kraftfulla hävstängerna för systemtransformation är att se och röra sig bortom rådande paradigm. För detta behöver vi lära och utvecklas i samspel med planetens levande ekosystem, ett tillsammanslärande som tänkaren och filmaren Nora Bateson kallar “Symmathesy”. Inom ekopedagogiken benämns samma fenomen “lärande ekosystem”. Mognad är kanske inte att ha svaren eller kunna mer än andra, utan snarare att “hålla ett utrymme” för det ömsesidiga lärandet inom systemen – att bära sig själv och gemenskapen. Det innebär att man härbärgerar känslor, vågar stå i frågor och bjuder in andra till samma utforskning.

Att mogna genom livets lärande möten

Ett stöd i det gemensamma lärandet och vuxenblivandet kan vara de åtta ekopedagogiska förhållningssätt som kan odlas i livets olika möten. I mötet med varandra lär vi till exempel om gemenskap. Det relationella förhållningssättet går bortom den industrimoderna tron på individualismen, där vi antingen framställs som hjälpande hjältar eller stjälpande skurkar. Med ett systembaserat metaperspektiv slipper vi begränsande roller, glorifiering och skuldbelägganden. Istället för att peka finger kan vi se att individen enbart gestaltar kollektiva dilemman och spänningar. Ett vuxet perspektiv på våra gemensamma utmaningar kan vara: “ingens fel men allas ansvar”. Det skapar en kultur av tillit som kan mogna, förankras och konkretiseras genom lokal självorganisering i gemenskaper där vi blir synliga för varandra. När vi möts i demokratisk och ekonomisk samverkan, bortom dominans och underordning, lär vi oss förstå konsekvenserna av vårt agerande. Där blir vuxenblivandet verkligt.
 
I mötet med naturen lär vi om förändring, där vår inre transformation kan visa att misstag är förklädda gåvor och möjlighet till ytterligare mognad. Vi kan vara nyfikna på varandras gåvor och inte dra förhastade slutsatser. Vi växer som förändringsagenter i konstruktiv handling, när vi engagerar oss för den framtid vi önskar istället för att enbart reagera mot oönskade förhållanden.

Vi lär också i våra möten med världen, där vi behöver all vår mognad för att möta och ta ansvar för den rådande ordningen – inklusive alla känslor det väcker – och samtidigt stå för nyordning. Då kan vi upptäcka kraften i kulturellt berättande där vi blir medledare i bärandet av de berättelser som formar hållbara fredskulturer. Allas ledarskap behövs för att bygga mångfaldens intelligens där olikheter ger rörelsen styrka och resiliens.
 
I mötena med oss själva, slutligen, lär vi om subjektifiering – kanske vuxenblivandets själva essens. När vi utvecklar ekologisk känslighet kan vi bära oss själva och möta våra känslor som en inre kompass. I ett kreativt utforskande gör vi resan från åskådare till medskapare, från vanmakt till egenmakt, från objekt till subjekt. Alla dessa möten medför lärande, läkande och växande där vi kan mogna som de vackra jordlingar vi är.

För oss handlar vuxenblivande om att stå kvar, genom alla möten. Att ta tillbaka handlingskraft och inte hoppas på teknikens under, eller att någon annan har makt och insikt nog att rädda situationen. Joanna Macy använder begreppet aktivt hopp där växandet sker i en resa genom tacksamhet, sorg, nya synsätt, formulering av intentioner och arbete för att förverkliga dem. Vilka intentioner kan bära oss när vi passerat händelsehorisonten, när industriell tillväxt har lett oss till ett svart hål? Kan vi kollektivt hitta modet och mognaden för att med värdighet gå in i det okända? Kanske är detta utforskande hela vår arts vuxenblivande!