I J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen är Moria namnet på dvärgarnas en gång i tiden mäktiga stad som när berättelsen utspelar sig ligger ödelagd i grottorna under Dimmiga bergen. På alvspråket sindarin betyder Moria “Den svarta avgrunden”. I verkligheten är – eller var kanske man bör säga – Moria namnet på ett flyktingläger på den grekiska ön Lesbos. Kanske vore Mordor ett än mer passande namn, men Moria funkar också ganska bra på ett läger som byggdes för att rymma 3000 personer men där det fram tills förra veckan bodde 13 000, varav ett stort antal ensamkommande barn och ungdomar. Ett läger där det länge har rått brist på såväl mat och vatten som sanitär utrustning och sjukvård. I början av förra veckan rapporterades det att covid-19 hade börjat sprida sig i lägret, kort därefter brann det flera gånger och nu är nästan alla flyktingarna hemlösa. Bilder visar hur många sover längs vägarna, på en bensinstation eller på en kyrkogård.

Vad som förorsakat bränderna är ännu inte klarlagt, men det har inte hindrat många från att utgå ifrån att det är flyktingar i lägret som medvetet har tänt på för att få komma därifrån. Den grekiska regeringen har till exempel sagt att de vägrar låta sig utpressas och att lägret ska byggas upp på nytt istället för att alla flyktingar ska få komma till fastlandet.

Det är möjligt att det stämmer att det var en medveten handling, men det måste i så fall förstås som ett desperat rop på hjälp för en plats där situationen sedan länge varit ohållbar. En person från Läkare utan gränser beskrev det som en bomb som efter åratal av inhumana förhållanden till slut exploderade.

Tio EU-länder har gått med på att ta emot 400 ensamkommande barn från lägret, det är alltså ungefär 3-4 procent av de drabbade. Vad som ska hända med resten återstår fortfarande att se. Sveriges svar har hittills varit att vi inte tar emot några alls, istället ska vi skicka ner tält, sovsäckar och filtar. När migrationsministern Morgan Johansson fick en fråga om inte Sverige ska ta emot några bollade han över till Migrationsverket, som i sin tur menar att de endast kan ta beslut i Dublin-ärenden. Morgan Johanssons pressekreterare menade till och med att det skulle vara ett brott mot grundlagen om regeringen beslutade att ta emot flyktingar utan att EU-komissionen först fattat beslut om det, något som professorn i välfärdsrätt, Anna Lundberg, har påpekat inte stämmer. Men för regeringen är det såklart ett bekvämt sätt att dribbla bort frågan.

Branden i Moria visar med all tydlighet hur ohållbart det rådande systemet är. Gränsen till Fort Europa har i flera decennier varit svår för migranter att ta sig över, men sedan 2015 har det blivit ännu värre. Länder har byggt murar och stängsel vid sina gränser, gränspolisen Frontex försöker med alla möjliga medel stoppa båtar på Medelhavet och EU har mutat Turkiets president Erdogan för att han ska se till att flyktingarna håller sig kvar i Turkiet. De som trots allt detta lyckas ta sig in i Europa försöker man skicka tillbaka eller hålla fast längst ute på kanten, som i flyktinglägret Moria.

Just nu befinner sig 80 miljoner människor på flykt i världen, inom en ganska nära framtid, då klimatförändringarna har gjort massor av människor hemlösa, kan det vara mångdubbelt fler. Då fungerar det inte att skicka några tält, eller att skylla ifrån sig på andra. Det krävs istället att alla länder börjar visa enormt mycket mer handlingskraft och solidaritet än vad man har gjort hittills – och det gäller även Sverige. Precis som med klimatarbetet kan vi inte säga att vi har gjort tillräckligt och att det är dags för andra länder att ta ansvar, vi behöver visa att det faktiskt går att göra mycket om bara viljan finns. 2015 var ett lysande exempel på hur mycket som faktiskt går att åstadkomma, låt oss hitta tillbaka till den glöden och viljan till förändring som fanns då. Om vi inte gör det kommer Moria sannolikt inte vara det sista lägret som brinner.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.