Sveriges fängelser är fulla. Det här är något som Kriminalvården har varnat för länge, men utan att få så värst mycket gehör från politiskt håll. Men nu har Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch kommit på en, i hennes egna ögon, säkerligen genial lösning. Vi finansierar bygget av fängelset i andra länder dit vi kan skicka utländska medborgare som blivit dömda i Sverige. Och pengarna då? Ja, dem kan vi ta från biståndsbudgeten!

Genom detta drag menar hon att vi skulle kunna få till stånd fängelser som är mer humanitära i andra delar av världen, men ”det kommer självklart inte kunna vara fullgod svensk standard”.
Nej, någon måtta får det ju vara.

På en fråga från SVT om hon inte är osäker på om de som dömts får en bra behandling i utländska fängelser svarar hon först att det självklart kommer att följas upp, men också att om man är orolig för att bli utvisad så ”borde man kanske ha tänkt på det innan man kom till Sverige och begick allvarliga brott”. Som att alla som kommer till Sverige och hamnar i kriminalitet har planerat att de ska begå brott innan de kommer hit. Men det här sammanfattar ganska väl hur den politiska diskussioner ser ut i Sverige år 2020. Vi ska vara hård mot de hårda, uppehållstillstånd är någonting man ska göra sig förtjänt av, den som missköter sig ska utvisas och partiledare skäms inte längre för att dra direkta paralleller mellan migration och brottslighet (Ebba hävdar till exempel att 30 procent av alla fångar är utländska medborgare, som om det egentligen hade någon betydelse).

Hade jag varit reporter på SVT hade jag frågat Ebba Busch varför hon tycker det är bättre att bygga fängelserna utomlands än i Sverige. Om vi nu ändå ska finansiera dem, varför kan de då inte lika gärna vara här, där vi trots allt har bättre kontroll på att humanitära regler efterföljs? Visst kan det kanske vara lovvärt att bidra till fängelser med bättre standard i länder som Afghanistan och Somalia (fast ännu bättre vore förstås om pengarna gick till förebyggande åtgärder, så att färre hamnade i kriminalitet) men det kan vi ju göra utan att för den sakens skulle också skicka med ett antal fångar.

Vad Ebba Busch, och alla andra som argumenterar för att kriminella borde utvisas, missar är att den som i vissa sammanhang är förövare också kan vara ett offer. En person kan till exempel vara förföljd på grund av sin sexuella läggning och ändå begå brott när hen kommer till Sverige. Ska den personen då ändå utvisas till ett land där homosexualitet är olagligt?

Den enda poängen jag kan se med det här utspelet är att Ebba vill rida på den främlingsfientliga och repressiva vågen och locka väljare från Sverigedemokraterna. Det börjar bli allt svårare att se någon större skillnad på de tre partierna längst till höger.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.