Glöd · Ledare

Därför var det ett misstag av MP att sätta sig i regering

I en intervju i Agenda i söndags sa Luka Vestergaard, som var språkrör för Miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom i början av 2000-talet och numera jobbar som präst inom Svenska kyrkan, att han tycker att MP aldrig borde ha bildat regering med Socialdemokraterna. Det här är en diskussion som hörs då och då men som av allt att döma inte är särskilt populär i MP:s ledning. Miljöpartiets mål har länge varit att sitta i regering, att ”ta ansvar” och ”göra skillnad” som språkrören brukar säga. Sedan 2014 gör de också det. Det är bara det att de är ett väldigt litet parti som regerar tillsammans med ett stort parti (S). Det här märks på många sätt. Även om MP har lyckats få igenom en del reformer under årens lopp så är det ändå tydligt att det i mångt och mycket är sossarna som bestämmer, särskilt i tunga frågor som ekonomi och migration.

Man har kunnat se i andra länder att små partier som sitter i koalition med bjässar tappar väljarnas förtroende eftersom de tvingas stå för en politik som ibland går stick i stäv med det som de egentligen vill se. Det är detta som har drabbat Miljöpartiet, det är nog få personer som inte är aktiva medlemmar som vet vad MP står för i dag. Gång på gång har de fått ta ansvar för en politik som inte alls ligger i linje med grön ideologi. Det gäller inte minst migrationspolitiken, men även försvarspolitiken och den ekonomiska politiken hade förmodligen (eller ska vi säga förhoppningsvis?) sett väldigt annorlunda ut om MP själva hade fått bestämma.

Men miljön då? De heter ju trots allt Miljöpartiet, där måste de väl ändå fått igenom en del? Ja, visserligen har MP och Isabella Lövin varit drivande bakom den klimatlag som vi har i dag. Men om Preem trots detta får bygga ut sitt raffinaderi i Lysekil, vilket mycket i dagsläget talar för, kan man inte säga annat än att det är en väldigt tandlös lag. Samtidigt medverkade MP för några år sedan till att Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland såldes, och man har varken lyckats stoppa Förbifart Stockholm eller lägga ner Bromma flygplats. Dessutom konstaterar det klimatpolitiska rådet att den nuvarande politiken är långt ifrån tillräcklig för att Sverige ska nå målet att inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser år 2045 (ett mål som i sig är väldigt svagt). Så även när det gäller miljö- och klimatområdet är det fullt begripligt att många har tappat sitt förtroende för MP.

En del tolkar det här som att MP har varit för splittrade, att man har satsat för mycket på olika frågor och att man borde rikta in sig stenhårt på miljö och klimat. Själv tror jag tvärtom. Grön ideologi är långt mycket mer än bara miljö och klimat, men på senare år har många gröna frågor såsom deltagande demokrati, basinkomst, pacifism, rättvis ekonomi och solidaritet med världens fattigaste fått stå i skymundan för den renodlade miljöpolitiken. Jag tror – precis som Luka Vestergaard framhåller i det korta inslaget i Agenda – att MP behöver ta ett steg tillbaka, återvända till sin ideologiska kärna och börja driva opinion.

Det är inte lätt, just nu går samhällsutvecklingen på många sätt i motsatt riktning mot den som lyfts fram i den gröna ideologin. Men just därför är det också desto viktigare. Miljöpartiet behöver lyfta fram sin vision av det goda samhället och föra en ideologisk debatt med de andra partierna. De får inte heller vara rädda för att kritisera vare sig Socialdemokraterna eller de borgerliga partierna när de går åt fel håll. Det är det enda sättet att återvinna förtroende och komma tillbaka som ett starkare och trovärdigare parti. När de kommit upp i ett partistöd på 10-15 procent och därmed kan utgöra en rejäl motvikt till ”de stora partierna”, kan de möjligen överväga att sätta sig i regering igen, men inte innan dess. Man måste också, om man ska ingå i en ny regering, bli väldigt mycket tydligare med vad som är partiets ingång i olika frågor och vad som är resultatet av förhandlingar och helst bli så transparenta som möjligt kring hela förhandlingsprocessen.

Visst är det så att klimatet inte kan vänta. Men för att rädda klimatet behövs kraft och den kraften måste komma underifrån. Därför är det bästa MP kan satsa på i nuläget opinionsbildning. För har man inte folket med sig riskerar man bara att bli ett grönt alibi, ett parti som tror att man gör mer skillnad än vad man faktiskt gör.

XR och andra klimatgruppers aktioner den senaste veckan.

Gängvåldet och den infekterade debatten kring gängvåld.

Glöd · Debatt

”Poänglöst att koppla befolkningsfrågan till ekofascism”

Terroristen Brenton Tarrant, som mördade 51 människor 2019 i två moskéer i Christchurch på Nya Zeeland kallar sig själv ekofascist.

Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan riktas mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga, skriver Anders Sirén i en slutreplik på Valdemar Möllers inlägg i debatten om befolkningsfrågan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

· Debatt

”Vilken agenda har de som oroar sig för befolkningsökning?”

Är befolkningsfrågan en klimat- och miljöfråga och hur ska den i sådant fall hanteras? Det är viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vilken deras agenda är, svarar Valdemar Möller Anders Sirén.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.