I en intervju i Agenda i söndags sa Luka Vestergaard, som var språkrör för Miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom i början av 2000-talet och numera jobbar som präst inom Svenska kyrkan, att han tycker att MP aldrig borde ha bildat regering med Socialdemokraterna. Det här är en diskussion som hörs då och då men som av allt att döma inte är särskilt populär i MP:s ledning. Miljöpartiets mål har länge varit att sitta i regering, att ”ta ansvar” och ”göra skillnad” som språkrören brukar säga. Sedan 2014 gör de också det. Det är bara det att de är ett väldigt litet parti som regerar tillsammans med ett stort parti (S). Det här märks på många sätt. Även om MP har lyckats få igenom en del reformer under årens lopp så är det ändå tydligt att det i mångt och mycket är sossarna som bestämmer, särskilt i tunga frågor som ekonomi och migration.

Man har kunnat se i andra länder att små partier som sitter i koalition med bjässar tappar väljarnas förtroende eftersom de tvingas stå för en politik som ibland går stick i stäv med det som de egentligen vill se. Det är detta som har drabbat Miljöpartiet, det är nog få personer som inte är aktiva medlemmar som vet vad MP står för i dag. Gång på gång har de fått ta ansvar för en politik som inte alls ligger i linje med grön ideologi. Det gäller inte minst migrationspolitiken, men även försvarspolitiken och den ekonomiska politiken hade förmodligen (eller ska vi säga förhoppningsvis?) sett väldigt annorlunda ut om MP själva hade fått bestämma.

Men miljön då? De heter ju trots allt Miljöpartiet, där måste de väl ändå fått igenom en del? Ja, visserligen har MP och Isabella Lövin varit drivande bakom den klimatlag som vi har i dag. Men om Preem trots detta får bygga ut sitt raffinaderi i Lysekil, vilket mycket i dagsläget talar för, kan man inte säga annat än att det är en väldigt tandlös lag. Samtidigt medverkade MP för några år sedan till att Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland såldes, och man har varken lyckats stoppa Förbifart Stockholm eller lägga ner Bromma flygplats. Dessutom konstaterar det klimatpolitiska rådet att den nuvarande politiken är långt ifrån tillräcklig för att Sverige ska nå målet att inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser år 2045 (ett mål som i sig är väldigt svagt). Så även när det gäller miljö- och klimatområdet är det fullt begripligt att många har tappat sitt förtroende för MP.

En del tolkar det här som att MP har varit för splittrade, att man har satsat för mycket på olika frågor och att man borde rikta in sig stenhårt på miljö och klimat. Själv tror jag tvärtom. Grön ideologi är långt mycket mer än bara miljö och klimat, men på senare år har många gröna frågor såsom deltagande demokrati, basinkomst, pacifism, rättvis ekonomi och solidaritet med världens fattigaste fått stå i skymundan för den renodlade miljöpolitiken. Jag tror – precis som Luka Vestergaard framhåller i det korta inslaget i Agenda – att MP behöver ta ett steg tillbaka, återvända till sin ideologiska kärna och börja driva opinion.

Det är inte lätt, just nu går samhällsutvecklingen på många sätt i motsatt riktning mot den som lyfts fram i den gröna ideologin. Men just därför är det också desto viktigare. Miljöpartiet behöver lyfta fram sin vision av det goda samhället och föra en ideologisk debatt med de andra partierna. De får inte heller vara rädda för att kritisera vare sig Socialdemokraterna eller de borgerliga partierna när de går åt fel håll. Det är det enda sättet att återvinna förtroende och komma tillbaka som ett starkare och trovärdigare parti. När de kommit upp i ett partistöd på 10-15 procent och därmed kan utgöra en rejäl motvikt till ”de stora partierna”, kan de möjligen överväga att sätta sig i regering igen, men inte innan dess. Man måste också, om man ska ingå i en ny regering, bli väldigt mycket tydligare med vad som är partiets ingång i olika frågor och vad som är resultatet av förhandlingar och helst bli så transparenta som möjligt kring hela förhandlingsprocessen.

Visst är det så att klimatet inte kan vänta. Men för att rädda klimatet behövs kraft och den kraften måste komma underifrån. Därför är det bästa MP kan satsa på i nuläget opinionsbildning. För har man inte folket med sig riskerar man bara att bli ett grönt alibi, ett parti som tror att man gör mer skillnad än vad man faktiskt gör.