Glöd · Ledare

Betyg gör mer skada än nytta

Betygssystemet och antalet betygsgrader i grundskola och gymnasium är återigen på tapeten. Att diskussionen alltid återkommer med några års mellanrum är inte speciellt konstigt. Inte bara för att, likt i skattefrågor, olika politiska viljor står emot varandra, utan för att alla betygssystem kommer med stora inneboende brister. Det är inget nytt utan istället något som påtalats i utredning efter utredning.

Därför var det ingen överraskning att återigen finna kritik av dagens betygsystem när det senaste betänkandet Bygga, bedöma och betygssätta, lämnades till regeringen förra måndagen. Bland annat talas det om inre och yttre motivation, där inre motivation till exempel handlar om den egna drivkraften och nyfikenheten och yttre motivation istället är sådana saker som att man söker bekräftelse, eller drivs av hot eller mutor. Till exempel berättas hur betygen A–E blir en belöning och betyget F blir en bestraffning som sänker motivationen. Något som uppmuntrar eleverna att utveckla en yttre motivation istället för en inre.  

Det är inte enda stället där vårt betygssystem får kritik, senare konstateras det bland annat att de standardiserade läroplanerna som infördes 2011 verkar ha lett till ett ökat fokus på kunskapskrav, betyg och bedömning i själva undervisningen. Något som lärarna upplever går ut över lärarnas möjligheter att ”…  främja mer kreativ undervisning, en djupare inlärning och för att individualisera undervisningen.”

Man går vidare och diskuterar hur allt större del av tiden går åt till prov och test i idrott, hur lärare litar alltmer på formellt underlag, istället för att bedöma vad eleven egentligen kan.

Det här är ju enormt nedslående för dagens skolsystem, och egentligen kan det inte komma som någon överraskning för någon som följt skoldebatten de senaste 20 åren. Ändå står vi här, utredningen föreslår några små förändringar, vissa är positiva, andra är högst tveksamma (ännu fler betygsteg).

Men inte ens om man lyckades åtgärda de största bristerna med dagens betygsystem kommer vi dit vi vill. En av de refererade studierna är  Vetenskapsrådets utredning Betygens geografi. I den beskrivs bland annat att betyg (de talar om all sorts summativ bedömning, men där ingår betyg) och negativ feedback påverkar ”lärande, motivation för lärande och prestationer” negativt för alla åldrar. Situationen är dock värst för lågpresterande och yngre. Deras lärande och prestationer påverkas avsevärt mer negativt än äldres och högpresterandes.

Det är alltså dags att vi ställer oss frågan: Vad ska vi med betyg till? Om de nu är dåliga för barnens självkänsla, dåliga för deras inre motivation, försämrar lärarnas möjligheter att optimera och individanpassa undervisningen. Om de bidrar till att döda nyfikenheten, lusten att lära och försämrar prestationerna. Varför har vi dem då över huvud taget?

Låt oss syna några av de argument som finns för betyg:

Betyg berättar för elever hur de ligger till och ger en morot för att lära sig mer:
Forskningen visar att elever behöver få feedback, snabb och konstruktiv. Men forskningen visar också att betyg inte ger den feedbacken. För att eleven alls ska få nytta av informationen som betyget ger behöver den ändå sätta sig med sin lärare och fråga: vad är det jag saknar? Vad är det jag behöver träna på? Ett samtal som, när man tänker på det, fungerar precis lika bra utan något betyg överhuvudtaget. Även om betyg kan vara en morot för vissa, är den det på bekostnad av barnens inre nyfikenhet och blir alltså inte det i längden.

Betyg kan användas för att jämföra och se hur skolor ligger till:
En stor del av betänkandet som presenterades i måndags handlade om hur man ska komma till rätta med betygsinflationen, en debatt som varit på tapeten sen åtminstone början på 00-talet, genom olika betygssystem, och med tre olika partier på skolministerposten.

Sanningen är väl att så länge föräldrar väljer skolor utifrån hur höga betyg eleverna får kommer vi inte få bukt med den. Men borde det här inte egentligen vara ovidkommande, för när allt kommer omkring, är det verkligen betygen som är det intressantaste måttet? Borde inte det viktigaste vara hur eleverna mår, vilken framtidstro och livsglädje de har?

Oavsett om man håller med eller ej, måste man nog finna sig i att just betyg som mått förstör mer än det ger.

Betyg kan användas som ett urvalsinstrument till senare studier: Det här brukar lyftas som betygens största styrka. Enligt betänkandet förutspår betygen elevernas förmåga att prestera i sina högskolestudier betydligt bättre än till exempel högskoleprovet.

Argumentet är starkt, men ju mer vi synar det, desto märkligare framstår det. Det som avgör om ett program kräver höga betyg är ju inte hur svår utbildningen är, utan hur populär den är jämfört med antalet utbildningsplatser.

Några av de utbildningar som har väldigt låga antagningspoäng till gymnasiet är naturvetenskapsprogrammen. Detsamma går igen på universitetet. Det är väl få som tror att det är lättare att klara läkarutbildningen i Örebro än arkitektutbildningen i Lund? Eller att kandidatprogrammet i matematik skulle vara på plats 75 på listan över de mest krävande programmen vid Uppsala universitet?

Det är uppenbart att betygen används på helt fel sätt som urvalsinstrument i dag. Och är det egentligen ens mer rättvist att någon som har mer kompetens, eller kompetens på fler områden, än vad som är relevant för att klara utbildningen ska få förtur? För även om du söker till psykologprogrammet är det ju oftast inte genom ännu högre betyg i psykologi du höjer ditt snitt (det betyget är ju redan maxat) utan genom att anstränga dig extra på naturkunskapen. Urvalsinstrumentsargumentet haltar, och så som instrumentet används i dag skaver det.

Men vad skulle hända om vi inte hade betyg överhuvudtaget? Vi kan fortfarande ställa krav för behörighet till ett universitetsprogram. Vi kan fortfarande ha intervjuer för att bedöma lämpligheten hos någon som söker. Men till sist skulle vi i vissa fall kanske få avgöra med lott.

Kanske skulle någon som inte hade nog kompetens söka, någon som förvisso deltagit i undervisningen, men inte lärt sig. Någon som bara vill bli en läkare så där ändå. Vi ställs inför två möjliga utfall. Antingen klarar hen utbildningen, och då hade en begränsning varit onödig, eller så lyckas hen inte, och får sälla sig till den ganska stora gruppen av individer, med nästan full pott på betygen, som misslyckas redan i dag. Men prestigejobb är bara intressanta om man tror att man kan få dem, så jag undrar hur många ”lycksökare” vi skulle få.

Jag tycker att tanken kittlar, men jag utmanar er att finna bra argument för betyg, som uppväger den skada de gör på våra elever och deras skolgång. För det är dags att vi utvecklar ett nytt skolsystem, som lägger så lite fokus på betyg som bara möjligt. Min känsla är att vi kan stryka dem helt.

Adam Ondra, Laura Rogora, Janja Garnbret, äntligen är det tävlingar igen!

Tjatet om att höja straffen.