Igår fick den svenska polisen klartecken från Datainspektionen att börja använda sig av automatisk bildanalys i sitt utredningsarbete. Planen är att det ska komma igång i storstadsregionerna redan i höst. Det kommer gå till så att istället för att poliserna själva går igenom övervakningsbilderna manuellt så kommer en dator att analysera materialet utifrån en frågeställning. Om polisen till exempel söker efter en person som bar en röd väska kan man fylla i det och så kommer datorn att ta fram alla bilder på personer med röda väskor.

Målet är förstås att effektivisera arbetet, och det kan ju låta bra, men AI-tekniken kan inte bara användas till att identifiera föremål utan också personer och dessutom spåra personernas rörelsemönster med hjälp av så kallad biometrisk ansiktsigenkänning, och det är här det börjar bli riktigt problematiskt. 

Användandet av ansiktsigenkänning inom polisen har fått stark kritik de senaste åren. I januari i år skrev exempelvis fyrtio organisationer i USA ett öppet brev till Privacy and Civil Liberties Board där de varnade för riskerna med ansiktsigenkänning. Till exempel varnar de för att tekniken har problem med att känna igen personer som inte är av europeisk härkomst. Faktum är att studier visar att risken för förväxling är hundra gånger större för mörkhyade än för ljushyade personer. Dessutom finns det en risk att tekniken kan börja användas till att övervaka minoritetsgrupper och oliktänkande. 

I USA har man gått steget längre än i Sverige, där har polisen tillgång till en databas från Clearview AI som i smyg samlat in tre miljarder ansiktsbilder från exempelvis Youtube och Facebook. Det här verktyget förekommer än så länge inte, mig veterligen, i Sverige men utvecklingen går fort och det som redan är vardag på många platser i världen kan snart bli det även här. Därför är det av högsta vikt att vi redan nu är medvetna om riskerna. Ansiktsigenkänning är nämligen inte bara ett integritetskränkande verktyg, det är också – i alla fall så som det fungerar i dagsläget – både osäkert och rasistiskt.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.