Vaccin kan mycket väl vara den viktigaste uppfinningen under de senaste 250 åren. Tack vare att vi ständigt utvecklar nya vaccin, men också tack vare att sanitetsmöjligheterna världen över förbättras, så har hundratals miljoner liv kunnat räddas. Ta bara en sjukdom som smittkoppor. Fram tills senare delen av 1900-talet var det en av världens dödligaste sjukdomar, bara mellan 1900-1980 räknar man med att 300 miljoner människor dog av smittkoppor och dessutom blev ett väldigt stort antal döva, blinda eller vanställda. Men tack vare ett gigantiskt vaccinationsprogram, förebyggande åtgärder och isolering vid utbrott kunde WHO år 1980 förklara smittan för utrotad. Mässlingen och polio är exempel på andra sjukdomar som har kunnat bekämpas väldigt framgångsrikt tack vare vaccin.

Just nu skriker hela världen efter ett coronavaccin och länder tävlar om att bli de första som börjar vaccinera sin befolkning. Tidigare i veckan kom nyheten om att det ryska hälsoministeriet har godkänt ett vaccin, trots att studierna för att kontrollera att det är säkert och effektivt inte är avslutade och att det kanske bara har testats på 78 personer (Vladimir Putin har sagt att han redan har låtit vaccinera sin egen dotter, huruvida det är sant eller om det bara är ett sätt att försöka övertyga ryssarna om att vaccinet är säkert är förstås svårt att avgöra). 

Det finns tre stora faror med det här. För det första så har alla vaccin biverkningar, hur stora biverkningarna är varierar men det finns exempel på vaccin där biverkningarna är så stora att man kan diskutera om det är värt att massvaccinera, svininfluensavaccinet pandemrix är ett sådant exempel.

Den andra faran är att om man inte är säker på att vaccinet är effektivt så kan det skapa en falsk trygghet, massor av människor riskerar att utsättas för covid-19 i tron att de är helt skyddade eftersom de har blivit vaccinerade.

Den tredje, och kanske på sikt farligaste risken, är att om ett eventuellt vaccin visar sig ha väldigt många biverkningar eller är extremt ineffektivt så kan det leda till att alla världens vaccinmotståndare får vatten på sin kvarn. Det är utmärkande att de länder där vaccinmotståndet är som störst också är de som länge varit relativt förskonade från dödliga sjukdomar. Det är alltså framförallt i Europa och Nordamerika som det största motståndet mot vaccin finns, medan invånarna i afrikanska och asiatiska länder generellt sett är mer positiva till vaccin. Enligt en studie gjord av den brittiska organisationen Welcome Trust där personer i olika länder fått svara på om de tror att vaccin är säkert och om det är effektivt så svarade en tredjedel av fransmännen att de inte tror att vaccin är säkert, och bara hälften av de tillfrågade i Ukraina trodde att det var effektivt.

Det här är ett problem inte bara för covid-19 utan för många andra sjukdomar. Det finns situationer då det kan vara sunt att vara skeptisk mot vaccin, men när misstron mot ett vaccin spiller över på alla vaccin, även de som har använts med väldigt lyckade resultat i flera decennier, så riskerar det att få ödesdigra konsekvenser. På senare år har vi kunnat se hur sjukdomar som nästan varit utrotade i Europa och USA, som mässlingen och kikhosta, har börjat komma tillbaka eftersom föräldrar låter bli att vaccinera sina barn. WHO räknar i dag vaccinmotstånd som ett av de tio allvarligaste hoten mot global hälsa.

Vanligtvis tar det många år att forska fram bra vaccin och det finns goda anledningar till det. Det är begripligt att många människor i länder där smittspridningen av covid-19 fortfarande är mycket hög vill att det ska börja vaccineras så fort som möjligt, men världens ledare har ett ansvar att stå emot den pressen och vänta tills det verkligen finns ett riktigt bra vaccin. Gör de inte det riskerar allt bara att bli ännu värre.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.