Jag cyklar till mataffären. Frukterna ligger i olika färger i olika korgar. Det står bara kilopriset på en liten skylt, det finns inga klistermärken, inga hänvisningar till tropiska länder, ingen notis som försäkrar att frukten inte har besprutats med gift. I denna värld är all mat som den brukade vara och lite bättre ändå, i framtiden är maten ren och näringsrik.
Jag cyklar hem genom skogen, trots att jag bor på landet kan jag cykla för affärerna hålls vid liv på landsbygden också. Det är dags att arbeta framför datorn i några timmar innan lunch. Jag loggar in och har mitt första morgonmöte, alla sitter med en rykande kopp i händerna i hemmets lugna vrå. De flesta hem har blivit hem på riktigt, tid för att fixa finns där för de som tycker sånt är kul och det har visat sig att de flesta egentligen är ganska intresserade av att optimera sin direkta omgivning. Det går förstås fortare och görs förstås roligare då vi lyckas hjälpas åt utan att vara för beroende av varandra.
Det börjar närma sig lunch så jag går ut till byns gemensamma grönsaksland, i dag är det inte min tur att rensa så jag plockar bara vad jag behöver. Vårt växthus bjuder på tropiska frukter för vi ville inte kompromissa bort det, vi har till och med bananer där. Bananer i en by i Småland? Bananer från Småland. Jag ler nöjt av tanken att vi lyckades behålla denna tropiska delikatess, samtidigt som vi valde bort och stängde ner storföretagens hetsiga jakt på de billigaste bananerna i Latinamerika. I denna nya värld styrs vi inte av snabba vinster till fel fickor på bekostnad av andras hårda slit. I denna värld äter vi växthus-bananerna med gott samvete och låter den biologiska mångfalden återta Ecuadors gamla bananfält.
Jag lagar lunch, samtidigt så trillar mina barn in genom dörren, de har cyklat från skolan för att äta lunch hemma. I dag har deras andra förälder samhällstjänst i skolans kök och då brukar de passa på att äta hemma så att jag också får sällskap. Vårt samtal berör alla de aktiviteter de gjort under förmiddagen. ”Vi började dagen med en kort meditation, sen gjorde vi lite morgongympa i en cirkel. Sen var det fruktstund så vi gick ut i skolans trädgård och plockade äpplen. Sen hade vi naturkunskap i skogen. Läraren förklarade något om ekosystem, skogens ekosystem! Och varför den är viktig för våra lungor. Hen förklarade att precis allting på hela planeten hänger ihop, coolt va?”
Eftermiddagen tar över och barnen åker tillbaka för två timmar till av skola. Jag är klar med datorn för dagen och förbereder mig för några timmar i skogen. Mina grannar knackar på och vi går ut tillsammans. Idag ska vi sätta upp viltstängsel då en varg med två ungar börjat röra sig i trakten, vi vill stänga ute den från byn och bort från djuren som betar längst husen. Vi pratar om att kolla om vi har fångat den lilla familjen på kamerorna som sitter i skogen, kanske kan vi visa barnen hur vargar ser ut på nära håll.
Vi rör oss hemåt ganska fysiskt nöjda. Jag sätter på en kopp te och kollar nyheterna. Barnen är hemma med en läxa inför morgondagen; fundera ut tre saker som ni tror skulle kunna göra skolan bättre för dom. De sitter uppe i trädkojan och filosoferar likt karaktärer från Astrid Lindgrens värld.
Veckans nyheter rabblas upp i mina öron. Sedan Sverige bestämde sig för att sluta mäta sin befolknings lycka i BNP och dess företag ställts mot väggen med framtidens ultimatum (sätt planetens välmående som prioritering ett och ekonomisk vinst som prioritering två, annars får ni gå) så har antalet deprimerade i landet minskat radikalt. Flera shoppingcenter har gått i konkurs då befolkningen verkar ha lärt sig att fylla sin själ från insidan istället för utsidan. Ångest? Historia! Cancer? Borta. Nyheterna berättar till slut att det kulturella utbytet som den höga invandringen inneburit för landet har gjort att svenskarnas matematikresultat har skjutit i höjden. Jag stänger av och tänker på hur läskig omställningen faktiskt var, att backa och göra om tär så mycket på stoltheten.
Att folk börjar vakna upp.
Att USA inte har någon vettig kandidat i sitt presidentval.
