Igår, på 75-årsdagen sedan atombomben över Hiroshima föll, skrev Stefan Löfven och Ann Linde (S) på DN Debatt att de ska inrätta ett nytt ”kunskapscenter om kärnvapennedrustning” och att de avsätter tio miljoner kronor årligen till tvärvetenskaplig forskning och utbildning. Gott så. Frågan är visserligen om det verkligen är mer forskning vi behöver för att förstå att kärnvapen är dåligt, men det är i alla fall bättre att pengarna går till detta än till att utveckla nya vapen. Men dubbelmoralen skiner igenom när Sverige dels fortsätter att exportera krigsmateriel till kärnvapenländer som USA, Pakistan och Indien och dels fortfarande inte har ratificerat FN:s konvention om förbud av kärnvapen. Konventionen antogs 2017 av 122 länder i världen, men för att den ska träda i kraft behöver den också ratificeras av de inhemska parlamenten i 50 olika länder. Hittills har 40 länder ratificerat.
Regeringens särskilde utredare ambassadören Lars-Erik Lundin rekommenderade förra året att regeringen inte skulle ratificera avtalet, vilket de sedan inte heller gjorde. Argumentet var att de stora länderna som Ryssland, Kina och USA inte har skrivit under och att det därmed skulle bli verkningslöst, men också att det skulle påverka vår relation till USA och Nato.
Att de ledande kärnvapennationerna inte har skrivit under är såklart illa. Men det borde inte stoppa Sverige från att skriva under. Ska vi någonsin kunna få till stånd en nedrustning behövs ett starkt tryck underifrån, något som 122 andra länder tycks ha insett, men för svensk del väger ett samarbete med Nato, och att vi kan fortsätta utföra krigsövningar tillsammans, tyngre än ett avskaffande av kärnvapen.
Beatrice Fihn, chef för ICAN, som tog emot Nobels fredspris 2017 har, liksom flera andra organisationer, kritiserat att Sverige inte skriver under avtalet. ”Sverige kan inte jobba för nedrustning samtidigt som man försvarar och stödjer rätten till att inneha, utveckla och använda kärnvapen. Så länge Sverige står utanför förbudet kommer regeringens fina ord om nedrustning att klinga falskt”, sa hon i en intervju med SVT för ett år sedan. Även fysikprofessorn Max Tegmark, som i år får Svenska läkare mot kärnvapens anti-atombombsdiplom är starkt kritisk. ”Man skäms som svensk. Sverige har helt tappat ryggraden”, säger han till DN.
I debattartikeln i DN skriver Löfven och Linde att de istället för FN:s antikärnvapenavtal vill verka för det så kallade Stockholmsinitiativet, ett avtal som bara 14 länder har skrivit under och som på regeringens hemsida beskrivs så här: ””Deklarationen och förslagen lägger särskilt fokus vid pragmatiska åtgärder som beaktar olika länders perspektiv och rådande säkerhetsläge samtidigt som de bygger förtroende och möjliggör ytterligare, mer substantiella nedrustningssteg längre fram.” Med andra ord ett betydligt tandlösare förslag än det som röstats fram i FN.
Säkerhetsläget i världen ser värre ut än på länge. Som Löfven och Linde konstaterar i artikeln så utvecklar flera kärnvapenländer nya generationer av stridsspetsar och kärnvapen spelar en viktig roll i den militära planeringen. Just därför är det bråttom. Just därför måste vi vara tydliga och konsekventa med att kärnvapennedrustningen måste ske så fort som möjligt. Allt annat är hyckleri.
Patrik Lundbergs sommarprogram i P1. Ömsint, sorgligt, vackert.
Att de tillfälliga migrationslagarna ser ut att permanentas om Socialdemokraterna får som de vill.
