Snart är semestern slut för många och det är dags att återgå till jobbet igen. Även om en hel del säkert hade önskat att semestern varade några veckor till så är det inte heller ovanligt att man hör folk säga att “det är skönt att vara tillbaka”. Det kan förstås finnas många anledningar till att man tycker att det är skönt att vara tillbaka; trevliga arbetskamrater, stimulerande uppgifter och så vidare men ofta handlar det även om att jobbet erbjuder en förutsägbarhet och rutin som man kanske saknar i vardagen. Rutinen blir en trygghet som även jag kan relatera till – när jag är ledig under lång tid kan jag lätt börja känna mig stressad och vet inte riktigt vad jag ska göra med alla dessa oceaner av tid. Men hur kommer det sig att vi är så beroende av den här tryggheten och att arbetslöshet är något av det värsta som många människor kan föreställa sig?
“När du är på jobbet är allt rätt tryggt, du har inget att göra, allt är redan bestämt, du behöver inte ta några initiativ. Du får dina pengar och köper så många elektronikprylar du kan… Det är riktig säkerhet, du har inget mer ansvar, det är nästan som att gå i barndom.” Citatet kommer från den franske arbetaren Charly Boyadjian och är med i Roland Paulsens nya bok Tänk om: En studie i oro.
Redan tidigt i livet vaggas vi in i tryggheten och rutinens stilla lunk. Från att vi bara är några år gamla övas vi i att gå upp tidigt på morgonen, lyssna till auktoriteter, följa fasta scheman och gå i raka led. Friheten att göra vad vi vill med vår tid blir allt mindre för varje år som går och efter ett tag accepterar de flesta att det är så här livet ska vara. Vi blir till och med lite rädda när vi förväntas ta egna initiativ och kan styra över vår tid själva.
I Tänk om skriver Roland Paulsen också om hur studier visar att många anställda, hur konstigt det än kan låta, faktiskt vill minimera sin semestertid. I USA tar till exempel knappt hälften ut den semester som de har rätt till. Och vid ett företag med 21 000 anställda så valde bara 53 stycken att gå ner i tid när de fick den möjligheten. I intervjuer med de anställda framkom det att det inte var lönebortfallet som gjorde att majoriteten valde att fortsätta arbeta full tid, som man kanske kunde ha trott. Istället var orsaken att många helt enkelt kände sig lugnare och tryggare på jobbet än i hemmet som upplevdes som mycket mer kaotiskt, fyllt av konflikter, stress och skuld. “Vi blir bra på det vi gör och dåliga på det vi inte gör. Om vi ägnar livet åt att öva oss i arbete kommer vi att bli bra på att arbeta. Men hur bra blir vi på allt det andra som det innebär att vara människa”, frågar sig Paulsen.
Även om det inte var inkomsten som var huvudorsaken till att många valde att fortsätta arbeta full tid i exemplet ovan så är pengar och faktumet att vi ständigt jämför oss själva med andra ofta centrala orsaker till att många inte vill eller vågar jobba mindre. Givetvis finns det många som skulle ha svårt att klara sig på en skralare inkomst, men för en stor grupp i samhället tror jag inte att det är så mycket inkomsten i sig som är det stora problemet utan snarare rädslan för hur andra kommer att se på en. Att ha mindre pengar än sina vänner, att inte alltid kunna köpa lunch ute eller att inte ha ett nyrenoverat kök som man kan visa upp när man får gäster får många att skämmas och må dåligt. Det är en effekt av reklamen som talar om för oss vad som är ett lyckat liv och eftersom företagen alltid vill sälja mer kommer inkomstnivån för att ha “ett lyckat liv” ständigt att höjas.
Det behöver inte vara så här. Få människor mår i grunden bra av ett liv som är inrutat och schemalagt från förskolan till pensionen. Man kan se det på att barn ofta har svårt att anpassa sig till skolans fasta tider (sorgligt nog kan man också se den motsatta tendensen hos nyblivna pensionärer, att många – efter att ha levt ett helt liv med olika scheman – ofta har svårt att anpassa sig till att ha en massa ledig till sitt förfogande). Vi skulle kunna ha en arbetsmarknad som var mycket flexiblare där man utgick från vad som faktiskt behövde göras istället för att så många som möjligt ska hållas i arbete. Med mer ledig tid till reflektion skulle kanske fler också inse att det högsta målet med livet inte behöver vara att tjäna så mycket pengar som möjligt så att vi kan konsumera mer, att det också kan finnas andra värden. Men för att det ska ske behöver vi ändra synen på vad arbete är i grunden. Och vi behöver öva oss i att vara lediga, att odla våra intressen, umgås med våra nära och kära och koppla av – kort sagt allt det som inte är jobb. Till på köpet kan vi också slippa den ständigt gnagande oron som många lever med över vad som kommer hända om vi blir av med jobbet eller tvingas gå ner i tid. Det behöver kanske inte alltid vara så farligt.
Forskarna Ida Nafstad och Amin Parsa som i en debattartikel vågar diskutera tanken att nedmontera polisen.
Att det ska vara så svårt att hitta sätt att genomföra kulturevenemang för mer än femtio personer på ett säkert sätt.
