Mustafa Huseini är en av många personer i Sverige som sitter inlåst utan att ha begått något brott. I Mustafas fall handlar det hittills om fem månader då han har varit instängd utan att kunna ta emot några besök, och han har ingen aning om hur länge till han kommer fortsätta att sitta i förvar. 

Coronapandemin har satt sina avtryck i den svenska migrationspolitiken, inte bara på så sätt att det har blivit ännu svårare att ta sig in i Sverige, det gör det också svårt att utvisa. Dessutom förlängs väntetiderna i asylprocessen eftersom migrationsdomstolarna har halverat antalet förhandlingar. Det här skapar givetvis en enorm psykisk stress för dem som väntar på ett besked eller som är satta i förvar. Mellan 2015 och 2018 ökade genomsnittstiden för hur länge en person sitter i förvar från 21 till 35 dagar, i dag är den sannolikt ännu högre. Maxtiden som en person får hållas i förvar är ett år, vilket i sig är en oerhört lång tid, men ändå finns det många exempel på personer som har suttit inlåsta ännu längre än så. 

Under våren minskade Migrationsverket antalet förvarsplatser från 519 till 242 för att det skulle bli mindre trångbott och för att man skulle ha möjlighet att isolera avdelningar där någon drabbats av covid-19. Det är i grunden bra att personer släpps ut, fast det hade förstås varit ännu bättre om Migrationsverket först hade gett personerna som släpps ett tillfälligt bidrag eller sett till så att de har någonstans att ta vägen, så att de inte stället tvingas sova i elrum eller på gatan. 

Men trots att en del är släppta så är det alltså fortfarande 242 personer som sitter instängda i ovisshet. 

Det rimliga i den här situationen borde vara att stänga alla förvar helt och samtidigt ge alla personer som har fått avslag de senaste åren och som är kvar i Sverige amnesti. Det är inte rimligt att systemet med förvarsplatser och utvisningar ska upprätthållas mitt under en pågående pandemi. Framför allt är det inte värdigt en rättsstat att personer som inte blivit dömda för något brott ska hållas inlåsta på obestämd tid.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.