När jag återvände till min dator efter semesterns paus var min mail i vanlig ordning fylld av miljöaktivistiska budskap. Ekosystem närmar sig sin bristningsgräns, Greta Thunberg har vunnit ytterligare ett pris, opålitliga politiker i Sydamerika briljerar med nya och större överraskningar som motarbetar allt som kan klassas som evolution, ja ni förstår. När Amazon Watchs nya rapport når mina ögon däremot, tappar jag hakan.

Man hade kunnat tro att avskogningen skulle trappas ner när allas ögon vilat på pandemins övriga konsekvenser. Att stormissbrukarföretagens ägare kanske också oroat sig för sina morföräldrar och börjat fokusera på annat än att förstöra essentiella bibliotek av biologisk mångfald (Amazonas). Tyvärr har de istället tryckt på gasen och pushat utvecklingen åt fel håll, fjolårets förödande bränder i framför allt Brasilien och Bolivia går mot att överträffas innan årets slut. Enligt Greenpeace har skogsskövlingen ökat med hela 64 procent jämfört med 2019. 

Under 2019 vände dock någonting för Amazonas regnskog, en uppmärksamhet kring bränderna exploderade i världens medier. Miljöaktivister och andra medborgare ställde krav, diverse regeringar svarade med krishjälp. Röster som tillhörde olika grupper av ursprungsbefolkningar i Sydamerika ekade ut ur fler högtalare än kanske någonsin. Var det möjligen en medvetenhet kring behovet av att skydda regnskogen som höll på att växa sig stark? En uppmärksamhet som tyvärr verkar ha tonat bort lite i takt med att bränderna slocknade, men som fortfarande ger hopp om förändring.

Amazon Watchs nya rapport från 2020 har en röd kris-text tryckt över sig. Pandemin förvärrar inte bara chanserna till överlevnad för Amazonas ekosystem, utan påverkar också de unika kulturer som har bevarats inom djungelns gränser. Här lever vissa människor som, istället för att bemöta dem som ”mindre civiliserade”, vi kan välja att ta lärdom av. Hur lever man på naturens villkor? Aktiviströrelser med ursprungsbakgrund växer sig allt större i takt med att Bolsonaro (Brasiliens president som explicit drömmer om att bli diktator) tar allt mer radikala beslut kring regnskogens framtid.

Amazon watch varnar för att hela Amazonas ekosystem går emot sin brytpunkt (tipping-point), den där punkten som alla forskare också varnar för. Går vi över den, har ekosystemet inte möjlighet att återhämta sig självt. Detta innebär troligtvis att det då börjar att brista och gå sönder. Vi behöver, som vissa så snyggt formulerar det, gå från ”tipping point to turning point”. Vi behöver jobba hårt emot vändpunkten.

Denna vändpunkt kan vi som civila bland annat bidra till genom att öka vår medvetenhet i vår konsumtion. Vi har inte råd att välja produkter som indirekt bidrar till avskogning, vi har inte råd att fortsätta köpa kött från stora industrier, vi har inte råd att fortsätta förgifta mark och vattendrag för att få glänsande äpplen och perfekt gula bananer. Vi har däremot råd att backa, tänka om och göra rätt. Vi har råd att prata om Amazonas regnskog och lära oss om varför det är allas angelägenhet att skydda den, inte bara invånarna inom dess påhittade gränser.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.