Enligt en ny studie i den vetenskapliga tidskriften The Lancet kommer vi ”bara” att vara 8,8 miljarder människor på jorden år 2100. Det är en miljard fler än vi är nu, men två miljarder färre än vad FN har räknat med tidigare. I studien räknar man med att födelsetalen kommer att minska i de flesta länder och att befolkningen kanske till och med kommer att halveras i vissa länder som Japan, Spanien, Italien och Polen. Först räknar dock forskarna med att befolkningen kommer att gå upp till ungefär 9,8 miljarder, runt år 2064, för att därefter sjunka. Minskningen hänger framförallt ihop med att allt fler kvinnor världen över får tillgång till utbildning och det brukar leda till färre barn.

Det ska sägas att alla sådana här siffror förstås är oerhört osäkra, men om studien stämmer någotsånär så är det relativt goda nyheter för miljön och klimatet. Ju fler människor på jorden desto större blir vårt ekologiska fotavtryck. Även om vi lyckas minska våra koldioxidutsläpp per person radikalt kommer det troligtvis inte att räcka om vi samtidigt ska bli ytterligare tre miljarder människor under de kommande 80 åren (kanske räcker det inte om vi blir en miljard fler heller, men det är åtminstone bättre). Det negativa är att befolkningen alltså kommer att fortsätta öka med två miljarder de kommande 44 åren innan det vänder – vi har inte tid att vänta tills dess, utsläppsminskningarna måste ske nu. 

Det finns många som tolkar den här rapporten negativt och oroar sig över att befolkningen inte kommer att öka lika explosionsartat som man trott tidigare och gå ner i många länder. Framförallt är man rädd för utmaningen det kommer innebära med en omvänd befolkningspyramid, det vill säga många äldre och få yngre som ska ta hand om och försörja de gamla. Det är sant att det kommer krävas en stor omställning i många länder, men jag är övertygad om att det är en omställning som går att hantera. Det är ju egentligen inte brist på pengar som är ett problem i världen utan den ekonomiska fördelningen. Höjd skatt på kapital och ökade åtgärder mot skatteflykt är exempel på några insatser som skulle kunna tas till för att säkra att olika länder kommer kunna ha en fungerande välfärdsstat även i framtiden. En ökad digitalisering kommer sannolikt också innebära att vi inte kommer behöva ägna lika mycket tid åt själsdödande jobb och att vi kan ägna oss mer åt att ta hand om och vårda våra äldre.

Vad som däremot är ohållbart, hur man än vrider och vänder på det, är att ekonomin och befolkningen ska fortsätta att växa ohämmat. Även om vi skulle lyckas styra om till en fossilfri ekonomi så innebär fler människor en ökad belastning på miljön. Ju fler vi blir desto mer mark måste vi också ta i anspråk för odling vilket gör att massor av arter dör ut.

Därför är det det ganska absurt att många europeiska länder, där befolkningen minskar redan nu, har massiva kampanjer för ökat barnafödande. Exemplen är många; i Italien har man utlovat ett stycke land till föräldrar som får sitt tredje barn, i Ungern slipper de med fyra barn att betala inkomstskatt och i den ryska provinsen Uljanovsk har man utsett den 12 september till ”befruktningens dag”  – de som får barn nio månader senare belönas med pengar, bilar och vitvaror.

Men det finns också motsatta tendenser – i de mer radikala klimatkretsarna finns det de som menar att vi ska skambelägga folk som skaffar barn eller att vi borde gå mot någon slags ettbarnspolitik. Detta är minst lika illa, att skaffa barn eller inte måste vara föräldrarnas eget val och inget som vi vare sig ska moralisera kring eller som stater ska styra över. Däremot är det bra om vi ökar tillgången till preventivmedel i världen och ger kvinnor bättre möjligheter till utbildning så att de kan göra det där valet och inte skaffar barn för att de upplever att de måste.

En lägre befolkningstillväxt är alltså på ett generellt plan bra, men det finns ingen knapp som vi kan trycka på för att nå dit utan något som måste, och förmodligen kommer, ske successivt. Men även om befolkningen inte växer explosionsartat så växer den och därför kan vi inte luta oss tillbaka, vi måste alla göra vårt yttersta för att inte belasta vår planet mer än vad hon tål. Det är trots allt jorden som är den fysiska förutsättningen för liv, inte det ekonomiska systemet.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.