Enligt en ny studie i den vetenskapliga tidskriften The Lancet kommer vi ”bara” att vara 8,8 miljarder människor på jorden år 2100. Det är en miljard fler än vi är nu, men två miljarder färre än vad FN har räknat med tidigare. I studien räknar man med att födelsetalen kommer att minska i de flesta länder och att befolkningen kanske till och med kommer att halveras i vissa länder som Japan, Spanien, Italien och Polen. Först räknar dock forskarna med att befolkningen kommer att gå upp till ungefär 9,8 miljarder, runt år 2064, för att därefter sjunka. Minskningen hänger framförallt ihop med att allt fler kvinnor världen över får tillgång till utbildning och det brukar leda till färre barn.

Det ska sägas att alla sådana här siffror förstås är oerhört osäkra, men om studien stämmer någotsånär så är det relativt goda nyheter för miljön och klimatet. Ju fler människor på jorden desto större blir vårt ekologiska fotavtryck. Även om vi lyckas minska våra koldioxidutsläpp per person radikalt kommer det troligtvis inte att räcka om vi samtidigt ska bli ytterligare tre miljarder människor under de kommande 80 åren (kanske räcker det inte om vi blir en miljard fler heller, men det är åtminstone bättre). Det negativa är att befolkningen alltså kommer att fortsätta öka med två miljarder de kommande 44 åren innan det vänder – vi har inte tid att vänta tills dess, utsläppsminskningarna måste ske nu. 

Det finns många som tolkar den här rapporten negativt och oroar sig över att befolkningen inte kommer att öka lika explosionsartat som man trott tidigare och gå ner i många länder. Framförallt är man rädd för utmaningen det kommer innebära med en omvänd befolkningspyramid, det vill säga många äldre och få yngre som ska ta hand om och försörja de gamla. Det är sant att det kommer krävas en stor omställning i många länder, men jag är övertygad om att det är en omställning som går att hantera. Det är ju egentligen inte brist på pengar som är ett problem i världen utan den ekonomiska fördelningen. Höjd skatt på kapital och ökade åtgärder mot skatteflykt är exempel på några insatser som skulle kunna tas till för att säkra att olika länder kommer kunna ha en fungerande välfärdsstat även i framtiden. En ökad digitalisering kommer sannolikt också innebära att vi inte kommer behöva ägna lika mycket tid åt själsdödande jobb och att vi kan ägna oss mer åt att ta hand om och vårda våra äldre.

Vad som däremot är ohållbart, hur man än vrider och vänder på det, är att ekonomin och befolkningen ska fortsätta att växa ohämmat. Även om vi skulle lyckas styra om till en fossilfri ekonomi så innebär fler människor en ökad belastning på miljön. Ju fler vi blir desto mer mark måste vi också ta i anspråk för odling vilket gör att massor av arter dör ut.

Därför är det det ganska absurt att många europeiska länder, där befolkningen minskar redan nu, har massiva kampanjer för ökat barnafödande. Exemplen är många; i Italien har man utlovat ett stycke land till föräldrar som får sitt tredje barn, i Ungern slipper de med fyra barn att betala inkomstskatt och i den ryska provinsen Uljanovsk har man utsett den 12 september till ”befruktningens dag”  – de som får barn nio månader senare belönas med pengar, bilar och vitvaror.

Men det finns också motsatta tendenser – i de mer radikala klimatkretsarna finns det de som menar att vi ska skambelägga folk som skaffar barn eller att vi borde gå mot någon slags ettbarnspolitik. Detta är minst lika illa, att skaffa barn eller inte måste vara föräldrarnas eget val och inget som vi vare sig ska moralisera kring eller som stater ska styra över. Däremot är det bra om vi ökar tillgången till preventivmedel i världen och ger kvinnor bättre möjligheter till utbildning så att de kan göra det där valet och inte skaffar barn för att de upplever att de måste.

En lägre befolkningstillväxt är alltså på ett generellt plan bra, men det finns ingen knapp som vi kan trycka på för att nå dit utan något som måste, och förmodligen kommer, ske successivt. Men även om befolkningen inte växer explosionsartat så växer den och därför kan vi inte luta oss tillbaka, vi måste alla göra vårt yttersta för att inte belasta vår planet mer än vad hon tål. Det är trots allt jorden som är den fysiska förutsättningen för liv, inte det ekonomiska systemet.