DEBATT. På Karolinska Institutet, bortom höga grindar och låsta dörrar, utsätts kännande individer för lagligt, och av staten subventionerat, djurplågeri. Astrid Fagræus Laboratorium (AFL), vid Karolinska Institutet, är det är det enda laboratoriet i Norden som använder apor i djurförsök. År 2009 anlände de fem aporna Lynx, Grizzly, Hyena, Nanuq och Fox från en kritiserad anläggning i Kina, där både hundar och apor föds upp till djurförsök. I dag är aporna runt 14 år gamla, och därmed de äldsta av de 56 apor som hålls på AFL.

Den långa och trista fångenskapen inne på laboratoriet varvas med de påfrestande och traumatiska försöken. Och även utanför dessa försök sker det incidenter där aporna skadas. Aporna på Karolinska Institutet är intvingade i onaturliga, små och kala miljöer där de aldrig kan få utlopp för sina naturliga beteenden – samtidigt som de är tvingade att bo tillsammans med andra apor som de inte själva har haft möjlighet att välja att leva med. Detta leder till att det kan uppstå bråk, med mer eller mindre allvarliga skador och sår som följd.  I de journaler som upprättas på de apor som är instängda på Karolinska Institutet kan man exempelvis läsa följande: ”Bitsår höger fot”, ”Extremt stressad, 236 slag/minuten”, ”Blåmärke”, ”Stödjer inte på vänster arm”, ”Småsår och blåmärken vid ankomst”, ”Kräks”, ”Gått ner i vikt”, ”Kalla händer”, ”Bitmärke mage”, ”Sår båda sidor buk”, ”Spänd”, ”Sytt i pannan 14 stygn” och “Sår på höger överarm och sår på höger underarm. Båda cirka 10 cm långa, suterade. Sår på höger lår, drygt 5 cm långt.”

På grund av människors förkastliga djursyn anses aporna vara lovliga byten att använda sig av i försök och utsätta för lidande, trots att de är unika individer som känner smärta, rädsla och obehag – precis som du och jag.
Vi i Djurrättsalliansen önskar att Karolinska Institutet låter de fem äldsta aporna – Lynx, Grizzly, Hyena, Nanuq och Fox – omplaceras till en djurfristad där de kan få leva sina återstående år. Dessa individer är lämpliga kandidater att “pensionera”. Vi har därför sträckt ut en hand och meddelat Karolinska Institutet att vi kan ordna med detta, vilket de dock har avböjt med följande motivering: ”Samtliga av dessa individer har nyligen varit på veterinär hälsokontroll och alla är vid mycket god vigör. Eftersom dessa individer därmed är lämpade att även fortsättningsvis ingå i de viktiga forskningsprojekt som bedrivs på Astrid Fagraeus laboratorium har Karolinska Institutet inga nuvarande planer på att låta dessa avslutas som forskningsdjur.”

Djurrättsalliansen tar nu därför striden för att få aporna Lynx, Grizzly, Hyena, Nanuq och Fox frisläppta. Vi anser att det är anmärkningsvärt att Karolinska Institutet menar att dessa individer är vid god vigör och därför bör fortsätta torteras i försök efter försök, trots att deras liv redan kantats av detta i elva års tid. Det vore en underdrift att kalla detta förkastligt och apornas tid i livet håller i själva verket på att rinna ut. Det är bråttom med att få dem omplacerade, och det är sannerligen på tiden att dessa individer får uppleva att ett annat liv är möjligt. Att de får leva med trygghet, kärlek, och framför allt: för sin egen skull. De är kännande individer och inga känslolösa objekt som man ska testa på och plåga.

Att omplacera apor som plågats i djurförsök har gjorts tidigare – när Djurrättsalliansen 2009 lyckades få samma laboratorium att lämna över tre försöksapor som skulle avlivas (Bacill, Bacillusk och Baloo). Dessa tre individer har sedan de blev räddade levt sina liv på en djurfristad i England. De är ett levande bevis på att det går att ge försöksdjur en andra chans. Karolinska Institutet har tidigare meddelat att de är positiva till att pensionera apor, men har nu avböjt alla förslag till omplaceringar från Djurrättsalliansen.

Men vi ger inte upp, och vi uppmanar återigen Karolinska Institutet att låta Lynx, Grizzly, Hyena, Nanuq och Fox få komma till en djurfristad nu! En dag av djurplågeri är en dag för mycket – elva år är en evighet.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.