Not In My Backyard (Nimby) brukar man kalla fenomenet att många vill att det byggs nya bostäder med mera, var som helst men bara inte i ens eget närområde. Nimby är dock inte bara ett stadsbyggnadsfenomen utan återfinns på en rad olika områden.
”Ja självklart ska flyktingar ha någonstans att ta vägen, men varför ska just Sverige ta emot så många?”
”Det är synd om romerna, men vi ska inte ha några tiggare på våra gator.”
”Jag har verkligen inget emot invandrare, men jag vill inte bo granne med dem.”
Och så vidare.
En ny undersökning som genomförts av Novus på uppdrag av The Global village – som arrangerar Järvaveckan – tycks bekräfta det här. I Perspektiv 2020 har man framför allt undersökt hur boende i så kallade utsatta områden ställer sig till en rad påståenden. Men man har också jämfört vissa ställningstaganden med inställningen hos allmänheten i stort. Det kanske mest uppseendeväckande, och som flera medier rapporterat om, är att var femte person i allmänheten tycker att det skulle vara negativt att bo granne med en person med ursprung i Mellanöstern, Afrika eller med muslimsk tro. Bland de boende i utsatta områden är det istället en större andel som är positiva.
Det finns flera problem med undersökningar av den här typen. Att man väljer att rikta in frågorna på just ursprung och religion, istället för till exempel politiska sympatier, yrke eller något annat säger något om hur den politiska diskursen ser ut och vilken stor betydelse just ursprung och religion får i debatten. Syftet i just den här undersökningen är troligen att synliggöra de fördomar som finns, men genom att fråga om hur man ser på att bo granne med personer från olika regioner framställer man det indirekt som att det är essentiella skillnader på människor beroende på var de kommer från. Effekten kan också bli att fler svarar negativt än om man hade ställt en mer öppen typ av fråga.
Om vi trots det utgår från att resultaten stämmer så är det intressant att konstatera att andra undersökningar visar att svenskar överlag är relativt toleranta mot människor från andra länder. Men det är uppenbarligen en sak att ”tolerera” människor från andra kulturer och en annan att vilja ha dem som grannar. Och här är vi tillbaka i Nimby-problematiken. De flesta människor vill på ett generellt plan hjälpa andra, men man vill samtidigt inte göra avkall på sin egna trygga bubbla.
Att släppa in något främmande i sin närhet är för många förknippat med fara. Det finns delvis djupt rotade biologiska orsaker till det men det är också, tror jag, en effekt av medias ständiga rapporterande om våld i förorterna och att nästan alla nyheter som når oss om länder långt borta handlar om krig och elände. Hur politiker väljer att prata om andra kulturer har givetvis också stor betydelse. När nästan alla talar om invandringen som ”en utmaning” och lyfter fram de ”svenska värderingarna” så är det kanske inte så konstigt att många tar till sig det och börjar se människor från andra länder som potentiellt farliga. I de senaste årens undersökningar har man också kunnat se hur toleransen mot andra kulturer har gått från att öka varje år till att plana ut eller till och med minska, i takt med att den politiska diskursen har svängt.
Botemedlet mot fördomar och Nimby-tänket är ökade kontakter mellan kulturer. Framför allt pekar många forskare på att skolan är viktig, det är där stora delar av vår syn på omvärlden grundas. Har vi klasskamrater från många olika länder ökar också förståelsen, respekten och samhörigheten. Men vi måste också förändra samtalsklimatet. En bra början är att sluta stirra oss blinda på kulturella skillnader och acceptera att människor kan vara oerhört olika även om de kommer från samma land eller tillber samma gud.
Fler och fler börjar diskutera aktiv dödshjälp som en mänsklig rättighet.
Nedstängningarna av samhällena i bland annat flera afrikanska länder som riskerar att leda till massiv fattigdom och svält.
