Not In My Backyard (Nimby) brukar man kalla fenomenet att många vill att det byggs nya bostäder med mera, var som helst men bara inte i ens eget närområde. Nimby är dock inte bara ett stadsbyggnadsfenomen utan återfinns på en rad olika områden. 
”Ja självklart ska flyktingar ha någonstans att ta vägen, men varför ska just Sverige ta emot så många?”
”Det är synd om romerna, men vi ska inte ha några tiggare på våra gator.”
”Jag har verkligen inget emot invandrare, men jag vill inte bo granne med dem.”
Och så vidare.

En ny undersökning som genomförts av Novus på uppdrag av The Global village – som arrangerar Järvaveckan – tycks bekräfta det här. I Perspektiv 2020 har man framför allt undersökt hur boende i så kallade utsatta områden ställer sig till en rad påståenden. Men man har också jämfört vissa ställningstaganden med inställningen hos allmänheten i stort. Det kanske mest uppseendeväckande, och som flera medier rapporterat om, är att var femte person i allmänheten tycker att det skulle vara negativt att bo granne med en person med ursprung i Mellanöstern, Afrika eller med muslimsk tro. Bland de boende i utsatta områden är det istället en större andel som är positiva. 

Det finns flera problem med undersökningar av den här typen. Att man väljer att rikta in frågorna på just ursprung och religion, istället för till exempel politiska sympatier, yrke eller något annat säger något om hur den politiska diskursen ser ut och vilken stor betydelse just ursprung och religion får i debatten. Syftet i just den här undersökningen är troligen att synliggöra de fördomar som finns, men genom att fråga om hur man ser på att bo granne med personer från olika regioner framställer man det indirekt som att det är essentiella skillnader på människor beroende på var de kommer från. Effekten kan också bli att fler svarar negativt än om man hade ställt en mer öppen typ av fråga. 

Om vi trots det utgår från att resultaten stämmer så är det intressant att konstatera att andra undersökningar visar att svenskar överlag är relativt toleranta mot människor från andra länder. Men det är uppenbarligen en sak att ”tolerera” människor från andra kulturer och en annan att vilja ha dem som grannar. Och här är vi tillbaka i Nimby-problematiken. De flesta människor vill på ett generellt plan hjälpa andra, men man vill samtidigt inte göra avkall på sin egna trygga bubbla. 

Att släppa in något främmande i sin närhet är för många förknippat med fara. Det finns delvis djupt rotade biologiska orsaker till det men det är också, tror jag, en effekt av medias ständiga rapporterande om våld i förorterna och att nästan alla nyheter som når oss om länder långt borta handlar om krig och elände. Hur politiker väljer att prata om andra kulturer har givetvis också stor betydelse. När nästan alla talar om invandringen som ”en utmaning” och lyfter fram de ”svenska värderingarna” så är det kanske inte så konstigt att många tar till sig det och börjar se människor från andra länder som potentiellt farliga. I de senaste årens undersökningar har man också kunnat se hur toleransen mot andra kulturer har gått från att öka varje år till att plana ut eller till och med minska, i takt med att den politiska diskursen har svängt.  

Botemedlet mot fördomar och Nimby-tänket är ökade kontakter mellan kulturer. Framför allt pekar många forskare på att skolan är viktig, det är där stora delar av vår syn på omvärlden grundas. Har vi klasskamrater från många olika länder ökar också förståelsen, respekten och samhörigheten. Men vi måste också förändra samtalsklimatet. En bra början är att sluta stirra oss blinda på kulturella skillnader och acceptera att människor kan vara oerhört olika även om de kommer från samma land eller tillber samma gud. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.