DEBATT. Koppar är inte ett tillräckligt bra material för att kapsla in använt kärnbränsle. Det menar flera oberoende forskare, som varnar svenska myndigheter för att använda det som material för att innesluta det använda svenska kärnbränslet.

Sedan 1970-talet, det vill säga i 50 år, har SKB (Svensk kärnbränslehantering, som ägs av de svenska kärnkraftsföretagen) arbetat för att på ett säkert sätt ta hand om det avfall som de svenska kärnkraftverken producerat och producerar. Avfallet ska som bekant förvaras säkert i minst hundratusen år!

Den teknik som SKB valt bygger bland annat på att bränslestavarna kapslas in i koppar. En viktig del i arbetet har varit att testa vilken motståndskraft dessa kopparkapslar har mot korrosion dvs. att inte kapslarna fräts sönder. Det så kallade LOT-experimentet (Long Term Test of Buffer Material) har pågått i cirka 20 år. För en tid sedan tog SKB upp två försökspaket, som varit uppvärmda cirka 500 meter nere i berget till Äspölaboratoriet i Oskarshamn. I ett av försökspaketen konstaterades oväntat mycket korrosion på kopparn.

Vi anser att SKB inte på ett otvetydigt sätt har kunnat visa att koppar är ett tillräckligt bra material för att kapsla in det använda kärnbränslet. Vi menar därför att regeringen av den anledningen med nuvarande underlag inte kan godkänna slutförvaret av använt kärnbränsle i Forsmark utan att den långsiktiga säkerheten äventyras för flera länder i hela Östersjöregionen.

Vi anser också att oberoende experter måste få vara delaktiga i processen och få analysera SKBs fortsatta forskningsarbete när det gäller kopparkorrosion.
Vi kräver därför att regeringen avslår SKBs ansökan om slutförvar i Forsmark för använt kärnbränsle.

Lena Dahlin
Runa Forsman
Berth Henriksson
Linnéa Henriksson
Ulrika Hådén
Hjördis Johansson
Måna Wibron
Stefan Aronson
Ulf Gustafsson

Folkkampanjen mot kärnkraft – kärnvapen, Sundsvall

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.