I en ledare i DN den 10 juli frågar sig Hanne Kjöller vad som är poängen med migrationspolitiken. “Är målsättningen att erbjuda en fristad till människor med reella flyktingskäl tills de kan vända tillbaka igen? Är det att få människor som beviljats asyl att vilja bosätta sig här för gott? Eller handlar det om att lindra nöden för människor det är synd om?” Kjöller har givetvis svaret på de här frågorna klart för sig. Självklart kan vi inte hålla på och ta emot människor som det bara är synd om. 

På lagspråk kan “människor det är synd om” översättas till synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter. I den här kategorin ryms exempelvis personer som är svårt sjuka och som inte kan få adekvat vård i hemlandet. Det kan också handla om barn som är svårt handikappade, traumatiserade eller som inte har någon som kan ta emot dem i hemlandet. Efter att den tillfälliga lagen trädde i kraft 2016 så är möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige genom ömmande omständigheter ytterst begränsad. Enligt lagen ska en flykting bara kunna få uppehållstillstånd på detta sätt om det strider mot ett svenskt konventionsåtagande att utvisa hen (något som bland andra Flyktingarnas riksråd – FARR – har kritiserat). Förra året fick totalt 327 personer uppehållstillstånd på detta sätt enligt Migrationsverkets egna statistik (vilket kan jämföras med 1685 personer år 2014).  

En person som kanske skulle ha kunnat få uppehållstillstånd i Sverige om lagen varit något mer generös är 11-åriga Yasmin, som kommer från ett land på Balkan och vars föräldrar har misshandlat henne hela hennes liv. Hennes föräldrar har redan utvisats tillbaka till hemlandet och nu vill Migrationsverket att även Yasmin ska utvisas eftersom hon inte riskerar exempelvis förföljelse eller tortyr och därmed inte kvalar in som flykting. Detta trots att barn- och ungdomspsykiatrin redan för fem år sedan såg tecken på trauma hos flickan efter långvarig misshandel.

Om inte det hennes föräldrar har utsatt henne för är just tortyr så undrar jag vad som är det. För alla människor med ett hjärta är det självklart att hon borde få stanna i Sverige, men regelverket säger alltså någonting annat. Det går att klandra Migrationsverket för att de har tolkat lagarna alltför snävt i det här fallet, men i slutändan är det riksdagspolitikerna som fastställer lagarna (och vi som medborgare som röstar fram dem) och med den hårda lagstiftning vi har i dag så har personer som Yasmin tyvärr ofta små chanser att få stanna i Sverige.

Kjöllers argument för att vi inte ska ta emot de här personerna är att det skulle leda till att många skulle låtsas vara sjuka för att få stanna i Sverige. Hon skriver att när hon granskade de humanitära skälen för sjutton år sedan så såg hon att de ”psykiatriska vårdavdelningarna över hela landet höll på att implodera på grund av asylsökande, som var mer desperata än psykiskt sjuka”. Kjöllers misstro mot flyktingar är densamma som brukar prägla borgerliga debattörers syn på människor som lever på försörjningsstöd. De flesta bluffar säkert, därför ska vi göra det så svårt som möjligt för dem, låt vara att en del med verkliga problem också drabbas men det är ändå bättre än att vi skulle råka hjälpa några som har försökt lura sig till hjälp.

Hur hon kommit fram till att personerna på psykavdelningarna var mer desperata än psykiskt sjuka berättar hon inte. Däremot undviker hon att ställa den i mitt tycke ganska självklara frågan: om det är så att människor ser sig tvingade att spela psykiskt sjuka eller till och med begår självmordsförsök för att få stanna i Sverige, är det i så fall inte något som är väldigt skevt?

Hennes andra argument för att vi inte ska ta emot människor det är synd om är att det blir orättvist. Hon jämför två fall där två barn med diabetes från Kosovo fick stanna i Sverige medan en man med aids från Etiopien och som inte kunde få tag på bromsmediciner i hemlandet utvisades. Detta kan man givetvis tycka är fel, liksom att personer som får stor uppmärksamhet i media har större chans att få stanna än de som inte har samma möjlighet att nå ut i de mediala kanalerna. Men det är verkligen inget skäl till att avskaffa de humanitära skälen. Istället borde slutsatsen vara att vi måste ställa högre krav på de handläggare på Migrationsverket som granskar de humanitära skälen så att det blir så humant och rättvist som möjligt.

Så ja, Hanne Kjöller, vi ska lindra nöden för människor som det är synd om. Vi ska göra det för att vi är ett rikt land och för att vi kan. Vi kan kanske inte hjälpa alla människor på jorden som det är synd om men vi kan göra så gott vi kan. Att vi inte kan hjälpa alla får aldrig bli ett argument för att vi inte ska hjälpa någon enda.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.