Föreställ dig att du blir svårt sjuk i covid-19. Du forslas i ambulans till sjukhuset men vid ingången möts du av skyltar där det står ”Åk hem igen, bästa vården får du i hemmet” eller ”Om du inte har ett intyg som visar varför just du behöver mer vård än någon annan här så kan vi inte erbjuda någon sjuksäng”.

Det låter absurt, eller hur? Men det är så här ett så kallat volymmål (ett ord som får det att låta som att det handlar om en produkt eller råvara och inte om människoliv), som har diskuterats i den migrationspolitiska kommittén, skulle kunna fungera. Även om ett volymmål (eller ”riktmärke” som Socialdemokraterna föredrar att kalla det) inte kommer innebära ett absolut stopp när vi har uppnått ett visst antal asylsökande så kommer den uttalade ambitionen att vara att få ner antalet flyktingar som söker sig till Sverige.

Det kan man göra på många sätt, men det lättaste är förmodligen att göra det så jävligt som möjligt för de som lyckas ta sig hit.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver migrationsforskaren Joakim Ruist att Sverige, liksom andra länder, på sätt och vis alltid har haft ett volymmål, dock outtalat. ”Ett Sverige som inte hade volymmål hade inte börjat mota bort flyktingar vid Öresundsbron, till exempel”, skriver han. Ruist menar också att asylrätten, så som den är tänkt, inte fungerar och inte har gjort det på fyrtio år. Asylrätten innebär ju nämligen en oinskränkbar rättighet att söka asyl från krig och förföljelse i vilket land som helst. Den innebär inte att alla automatiskt ska få asyl, men den innebär att alla ska ha möjlighet att få sitt ärende prövat. För att komma bort från den diskrepans som råder i dag menar Ruist att vi kan välja mellan att antingen avskaffa asylrätten eller så låter vi alla som vill komma till Sverige komma.

Ruist har en poäng även om han förenklar diskussionen. Visst har Sverige aldrig, i alla fall inte så länge jag kan minnas, varit ”öppet” på så sätt att alla flyktingar som vill kan komma hit. Men under 00-talet och början av 10-talet skedde ändå gradvisa förbättringar fram tills slutet av 2015 då dörren plötsligt stängdes och sedan dess har partierna tävlat i den allt annat än vackra sporten ”hård flyktingretorik”. Därför är det volymmål som diskuteras nu väldigt olyckligt eftersom det så tydligt slår fast att vi ska sträva efter att ta emot färre människor och att du ska ha oerhört starka skäl om du överhuvudtaget ska få komma hit.

Det lämnar också fältet öppet för Sverigedemokraterna att komma med ännu värre utspel som att vi ska ta emot noll asylsökande och att de ska vara fler som lämnar Sverige än som kommer hit, vilket gör att det där med volymmål plötsligt inte låter så farligt ändå.

När en politiker i dag får en fråga om invandring brukar hen börja med att svara att vi i alla fall inte ska tillbaka till situationen hösten 2015. Som om det året representerar något slags mörkt hål som vi inte får trilla ner i igen.

För mig var 2015, fram till den där presskonferensen i slutet av november, ett år att känna stolthet över. Ett år då massor av människor hjälptes åt, tog emot folk på tågstationerna, anordnade soppkök, språkguidning, hjälp med myndighetskontakter och så vidare. Det stämmer att mottagandet var ansträngt på en del håll, men inte så ansträngt att det inte gick. Och om det nu var så att kommunerna gick på knäna och att handläggare och socialarbetare brände ut sig, borde vi inte i så fall ha ägnat de här fem åren åt att dra lärdom av det och bygga upp vår kapacitet så vi kan ha ett bra mottagande nästa gång vi får en stor flyktingvåg?

Resurser finns ju uppenbarligen när vi kan ge miljarder i stödpaket till flygindustrin. Men istället för att bygga ut antalet intensivvårdsplatser har vi bommat igen sjukhusen.

Nu har förhandlingarna i kommittén brutit samman, det är bra eftersom den politik som de såg ut att vara på väg att försöka komma överens om skulle ha inneburit en stor inskränkning på de mänskliga rättigheterna.

Förhoppningsvis kan istället de mer flyktingvänliga partierna i riksdagen – V, MP, C och i viss mån L – pressa Socialdemokraterna i en annan riktning än M och SD har gjort och tillsammans lägga grunden för en humanare politik.

Den senaste tidens förhandlingar har dock med all tydlighet visat att för S och M är det viktigaste inom migrationspolitiken inte att hjälpa människor i nöd utan att se till så att vi absolut inte under några som helst omständigheter tar emot fler människor än något annat EU-land. Vi ska hålla oss på miniminivån, och kanske helst något under till och med.

För hur skulle det se ut om vi tog emot lite fler personer – tänk om det skulle börja spridas ett rykte om att vi var ett solidariskt land, ett land som hjälpte människor i nöd och som stod upp för för humanitära värden? Hemska tanke.