I går klockan 14 kom Mark- och miljööverdomstolen med sitt utlåtande om huruvida Preem ska få fortsätta och utvidga sin verksamhet vid raffinaderiet i Lysekil. Om Preem får som de vill kommer de att öka utsläppen från dagens mycket höga 1,7 miljoner ton koldioxid per år, till det dubbla, 3,4 miljoner.

För att få lite perspektiv ska man veta att Sveriges samlade utsläpp var cirka 50 miljoner ton koldioxid i fjol. Tidsplanen är att man fram till år 2022 ska bygga ut för att sedan till 2030 ha börjat en omställning till grönare drivmedel.

Av de 50 miljoner ton koldioxidekvivalenter vi har i utsläpp per år är ungefär 15 miljoner (37 procent) en del av EU:s utsläppssystem. Där ingår också Preems raffinaderi och det är det som ställer till det här. Mark- och miljööverdomstolens bedömning är att man inte kan hindra enskilda näringsidkare från att bygga ut med hänvisning till klimatlagen om deras utsläpp ingår i EU:s utsläppshandelssystem.

Det stämmer också att det i miljöbalken inte är tillåtet att besluta om villkor för verksamheter som ingår. Det Naturskyddsföreningen med fler ville ha prövat var om verksamhetens tillstånd i sin helhet kunde ifrågasättas utifrån stoppregeln i miljöbalken.

”Kan en verksamhet eller åtgärd befaras föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön, även om sådana skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått vidtas som kan krävas enligt denna balk, får verksamheten bedrivas eller åtgärden vidtas endast om regeringen finner att det finns särskilda skäl.”

Utsläpp av den här storleken, vi talar om 7 procent av våra samlade utsläpp redan nu, är uppenbart farliga och av väsentlig betydelse för både människors hälsa och miljön.

Domstolen fann annorlunda, men frågan är inte deras. Frågan är regeringens och nu har alla andra instanser sagt sitt. Alla vet att det går lätt att prata om nedläggningar som kan ske i framtiden, om 20–30 år. Om man inte vet det räcker det att ögna igenom kärnkraftsfrågan. När det väl kommer till kritan är det beslut som dessa som avgör vår framtid.

Så, regeringen, bollen är er. Ta den, sätt stopp för Preemraff.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.