I söndags anordnades en manifestation på Heden i Göteborg, till stöd för George Floyd och Black lives matter-rörelsen. Efter manifestationen i Stockholm några dagar tidigare, där tusentals personer samlades tätt på Sergels torg och där det även uppstod en del oroligheter efter manifestationen, var den här hatad av många redan innan den hade börjat.

Debattartiklar skrevs som uppmanade folk att inte gå på manifestationen och de som valde att göra det beskylldes av både epidemiologer och i kommentarsfält för att ”ha hål i huvudet” och utsätta andra för död och lidande. Men rasism dödar också. Rasism har inte bara dödat George Floyd utan miljontals andra människor under århundradens lopp. Värt att notera är också att många av dem som upprörs över demonstrationerna sällan reagerar lika starkt på packade köplador, överfulla uteserveringar eller andra platser där många personer samlas tätt.

Med detta sagt så har jag själv varit lite bekymrad över de stora manifestationer som sker både i Sverige och i andra länder just nu. Risken för att de kommer leda till ökad smittspridning är verklig och ska tas på allvar. Samtidigt är demonstrationsfriheten en grundläggande del av en demokrati, pandemi eller inte. Det enda rimliga i den här situationen är därför – precis som polisen har gjort – att bevilja manifestationerna tillstånd, men att samtidigt också uppmana arrangörerna att göra allt som går för att minimera smittspridningen. En fråga som arrangörerna av manifestationen i Göteborg efter vad jag har kunnat bedöma – utan att ha varit på plats – har tagit på stort allvar och arbetat med, de fick bland annat demonstranterna till att ställa sig i mindre grupper med gott om avstånd mellan sig.

Det är inte bara rent principiellt viktigt att försvara demonstrationsfriheten, det är också viktigt att smida medan järnet är varmt. Rasismen och polisvåldet är på allas läppar nu och det finns starka förhoppningar om att demonstrationerna faktiskt kan leda till verklig förändring. I flera delstater i USA har man redan börjat se över hur polisen arbetar. Det är också ett faktum att digitala manifestationer sällan får lika stort genomslag som när människor samlas fysiskt.

Manifestationen i Göteborg var lugn och fredlig. Efter att polisen hade sagt att den måste upplösas eftersom det var för många på platsen valde många av deltagarna att fortsätta genom att anordna ett demonstrationståg genom staden. Även detta var lugnt, det var först senare som de händelser som har kommit att dominera medierapporteringen inträffade. Det var då som ett antal personer bland annat slog sönder skyltfönster och kastade bangers mot polisen.

Det finns mycket att säga om våldet i samband med demonstrationer. Det är givetvis hemskt för alla som drabbas av det, likaså är det tråkigt eftersom det tar fokus från allt det positiva och spär på nidbilden av demonstranter som bråkstakar. Samtidigt är åtminstone delar av våldet begripligt. Det är förstås svårt att spekulera i orsakerna bakom vandaliseringen utan att ha alla kort på bordet. Kanske var det bara personer som var ute efter att provocera men kanske var det också personer som var frustrerade efter att ha blivit illa behandlade av polisen i åratal och som nu inte längre orkade hålla tillbaka den frustrationen.

Vad som däremot är tydligt är att polisen reagerade på provokationerna genom att sätta hårt mot hårt. Personer på plats har vittnat om hur poliser iklädda hjälm kom stormandes ut ur piketbussar och att en buss körde så snabbt mot demonstrationståget att folk fick kasta sig undan. Det finns också en bild på hur polisen trycker ner en färgad demonstrant mot marken. Även om polisen på bilden håller sitt knä mot ryggen och inte mot nacken så är det svårt att se den bilden utan att börja associera till George Floyd. Att lägga tryck på ryggen på en person som ligger på mage är något som är förbjudet i svensk lag och som har orsakat ett stort antal dödsfall, även om det verkar ha gått bra just den här gången.

Eftersom demonstrationerna handlar om just polisvåld är det inte konstigt att många reagerar starkt på den här typen av våldsyttringar och jag skulle inte bli förvånad om polisens agerande också bidrog till att våldet eskalerade.

Att förstå är inte detsamma som att försvara, trots att många gärna vill klumpa ihop dem. Den som inte omedelbart och utan några som helst förbehåll tar avstånd från alla våldsyttringar blir ofta beskylld för att “se mellan fingrarna” eller glorifiera våld. Men det hjälper inte hur mycket vi än tar avstånd om vi inte också försöker förstå orsakerna bakom våldet. Jag är övertygad om att våld i de flesta fall inte uppstår ur intet. Ibland kan det handla om konflikter som sker i stunden men lika ofta kan det också vara en strukturell särbehandling som pågått under en längre tid och som leder till att människor till slut tar till det enda medel som de tror biter.

Vad jag hoppas att vi ska lära oss av Black lives matter-rörelsen är just detta: att strukturellt våld också är våld, även om det inte alltid är lika synligt som det som äger rum på gatorna. Och att vikten av att belysa detta och kämpa för en förändring är livsviktig, även under en pandemi.