I söndags anordnades en manifestation på Heden i Göteborg, till stöd för George Floyd och Black lives matter-rörelsen. Efter manifestationen i Stockholm några dagar tidigare, där tusentals personer samlades tätt på Sergels torg och där det även uppstod en del oroligheter efter manifestationen, var den här hatad av många redan innan den hade börjat.

Debattartiklar skrevs som uppmanade folk att inte gå på manifestationen och de som valde att göra det beskylldes av både epidemiologer och i kommentarsfält för att ”ha hål i huvudet” och utsätta andra för död och lidande. Men rasism dödar också. Rasism har inte bara dödat George Floyd utan miljontals andra människor under århundradens lopp. Värt att notera är också att många av dem som upprörs över demonstrationerna sällan reagerar lika starkt på packade köplador, överfulla uteserveringar eller andra platser där många personer samlas tätt.

Med detta sagt så har jag själv varit lite bekymrad över de stora manifestationer som sker både i Sverige och i andra länder just nu. Risken för att de kommer leda till ökad smittspridning är verklig och ska tas på allvar. Samtidigt är demonstrationsfriheten en grundläggande del av en demokrati, pandemi eller inte. Det enda rimliga i den här situationen är därför – precis som polisen har gjort – att bevilja manifestationerna tillstånd, men att samtidigt också uppmana arrangörerna att göra allt som går för att minimera smittspridningen. En fråga som arrangörerna av manifestationen i Göteborg efter vad jag har kunnat bedöma – utan att ha varit på plats – har tagit på stort allvar och arbetat med, de fick bland annat demonstranterna till att ställa sig i mindre grupper med gott om avstånd mellan sig.

Det är inte bara rent principiellt viktigt att försvara demonstrationsfriheten, det är också viktigt att smida medan järnet är varmt. Rasismen och polisvåldet är på allas läppar nu och det finns starka förhoppningar om att demonstrationerna faktiskt kan leda till verklig förändring. I flera delstater i USA har man redan börjat se över hur polisen arbetar. Det är också ett faktum att digitala manifestationer sällan får lika stort genomslag som när människor samlas fysiskt.

Manifestationen i Göteborg var lugn och fredlig. Efter att polisen hade sagt att den måste upplösas eftersom det var för många på platsen valde många av deltagarna att fortsätta genom att anordna ett demonstrationståg genom staden. Även detta var lugnt, det var först senare som de händelser som har kommit att dominera medierapporteringen inträffade. Det var då som ett antal personer bland annat slog sönder skyltfönster och kastade bangers mot polisen.

Det finns mycket att säga om våldet i samband med demonstrationer. Det är givetvis hemskt för alla som drabbas av det, likaså är det tråkigt eftersom det tar fokus från allt det positiva och spär på nidbilden av demonstranter som bråkstakar. Samtidigt är åtminstone delar av våldet begripligt. Det är förstås svårt att spekulera i orsakerna bakom vandaliseringen utan att ha alla kort på bordet. Kanske var det bara personer som var ute efter att provocera men kanske var det också personer som var frustrerade efter att ha blivit illa behandlade av polisen i åratal och som nu inte längre orkade hålla tillbaka den frustrationen.

Vad som däremot är tydligt är att polisen reagerade på provokationerna genom att sätta hårt mot hårt. Personer på plats har vittnat om hur poliser iklädda hjälm kom stormandes ut ur piketbussar och att en buss körde så snabbt mot demonstrationståget att folk fick kasta sig undan. Det finns också en bild på hur polisen trycker ner en färgad demonstrant mot marken. Även om polisen på bilden håller sitt knä mot ryggen och inte mot nacken så är det svårt att se den bilden utan att börja associera till George Floyd. Att lägga tryck på ryggen på en person som ligger på mage är något som är förbjudet i svensk lag och som har orsakat ett stort antal dödsfall, även om det verkar ha gått bra just den här gången.

Eftersom demonstrationerna handlar om just polisvåld är det inte konstigt att många reagerar starkt på den här typen av våldsyttringar och jag skulle inte bli förvånad om polisens agerande också bidrog till att våldet eskalerade.

Att förstå är inte detsamma som att försvara, trots att många gärna vill klumpa ihop dem. Den som inte omedelbart och utan några som helst förbehåll tar avstånd från alla våldsyttringar blir ofta beskylld för att “se mellan fingrarna” eller glorifiera våld. Men det hjälper inte hur mycket vi än tar avstånd om vi inte också försöker förstå orsakerna bakom våldet. Jag är övertygad om att våld i de flesta fall inte uppstår ur intet. Ibland kan det handla om konflikter som sker i stunden men lika ofta kan det också vara en strukturell särbehandling som pågått under en längre tid och som leder till att människor till slut tar till det enda medel som de tror biter.

Vad jag hoppas att vi ska lära oss av Black lives matter-rörelsen är just detta: att strukturellt våld också är våld, även om det inte alltid är lika synligt som det som äger rum på gatorna. Och att vikten av att belysa detta och kämpa för en förändring är livsviktig, även under en pandemi.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.